Självkänsla o lycka

Jag ska fixa klassträff med min gamla nia.
Vi hade en träff för två år sen och det var superkul att träffa alla.
Vi var rörande överens om att vi skulle göra om det snart.

Nu har jag dragit igång, datum är bestämt, lokal bokad och maten ordnad.
Så nu ska jag fixa en inbjudan.

Sist vi sågs hade jag ju mina alkoholproblem.
Fast det visste jag ju inte då. Eller ville inte fatta rättare sagt.
Jag fick en å annan gliring om mitt alkoholintag.
Kände mig som queen of the night och tyckte det var dötrist när festen var slut.
Jag hängde med längst av alla.

Undrar lite hur det ska bli nu.
Det känns ju skönt att kunna vara mig själv,
men läskigt att inte kunna gömma mig bakom min fasad.

Jag har alltid varit osäker.
Egentligen förvånar det mig att jag tyckte det var så kul att träffa alla,
för skoltiden var inte särskilt kul.
Jag var lite av en hackkyckling, fast en ganska kaxig sådan.
Jag hackade envist tillbaka, vilket oftast ledde till att jag åkte på ännu mera stryk.

Alla revanchtankar jag hade i yngre år var och är borta, det var bara kul att träffas.
Jag känner en massa kärlek till den lilla tjejen jag var då,
och hur jag kämpade med att passa in och vara nån.
Det var svårt när jag var så osäker. Jag hade verkligen ingen självkänsla överhuvudtaget.
Jag minns att jag ofta sa att jag inte visste vem jag var.

Min självkänsla är mycket bättre nu.
Jag tycker om den jag är, för att jag är just jag.
Med alla mina fel o brister och min okuvliga vilja att komma framåt.
Jag kan se att jag är bra på saker, att jag är målmedveten, modig, rolig och envis.

Mitt liv blev inte alls som jag hade trott eller tänkt, och jag har inte mycket att “visa upp”.
Ingen titel eller utbildning av rang, inget hus, inget äktenskap, ingen hög lön eller tjusig bil.
Men jag har mig, och jag har mina två fina ungar.
Och jag samlar på lyckliga stunder.
Såna har jag massor av nu.

Dom är inte alls det jag trodde att dom skulle vara, dom lyckliga stunderna.
Ofta är det nåt ganska vanligt, som att skratta med barnen, eller bada i havet.
Ligga på en solvarm klippa och njuta av sommarvärmen, eller vara ute på en promenad mitt
i smällkalla vintern och höra snön knarra under skorna.

Det är en härlig känsla.

Testing testing

Vill du veta?
Gör detta test
Hittade det hos linnIam

Lajbans…not!

Oktober:
Har gått med lite småont i höger käke ett tag. Tror att det beror på ett litet hål i en tand.
En dag smäller det till i käken och jag tror att jag bitit av tanden.. Då går jag till folktandvården som röntgar och hittar en större cysta i käkbenet.
Den unga allmäntandläkaren jag träffar säger att han ska operera bort den snarast. Han är visserligen snygg, men ser lite väääl ung ut.
Känner ingen större oro, är mest fascinerad av att man kan ha cystor i käkben.

Dan efter sätter jag mig på tåget och ska åker till mina syster. Som av en händelse börjar jag prata med 2 trevliga damer. Det visar sig att den ena damen är pensionerad tandsköterska och har jobbat speciellt med käkcystor…!
Hon berättar målande om att det kan vara jättefarligt och jag måste absolut se till att få en remiss till en specialist, pronto!!
Jag börjar planera min bortgång.

Stannar hos syrran nån vecka och pratar med många om denna cysta. Ringer tandläkaren och ber att få en remiss till käkkirurgen. Den väldigt unge och snygge tandläkaren blir stött i kanten.
Min söta mamma letar upp en massa information om käkcystor på internet. Jag inser att den nog inte är så farlig och skjuter upp begravningen.

Jag får vänta på operation i 2 månader 30:e november är det dags.
Kirurgen är en trevlig äldre herre som tycker att min cysta är jättekul.
Han ojar sig flera gånger och säger “-Ooo vilken härlig cysta”.
Cysta och visdomstand monteras ut och jag kämpar med avslappningsövningar.
Det hela är över på en timme ungefär. Jag knallar hemåt och skrattar åt hur kul det ser ut när jag föröker vissla.
På kvällen när bedövningen släpper skrattar jag inte längre.

Dagen efter operationen får jag komma tillbaka på kontroll. Känseln finns kvar och ansiktet funkar som det ska, inga skador på nerven!
Får komma tillbaka ytterligare 5 gånger för att spola eftersom det har blivit infektion i operationsområdet.
Äter kåvepenin och smärtstillande. 2 kurer fram till dagen före julafton.
Infektionen verkar bli bättre. Men det börjar göra jävligt ont i käkbenet.
Kompisen tycker att jag är nojjig och ska sluta tjata.

Den 23 december befinner jag mig 40 mil hemifrån hos syrran. Det gör väldigt ont och jag ringer min tandläkare som säger åt mig att söka upp en tandläkare på orten.
Ringer folktandvården där och får ett telefonnummer till jouren. Någon käkkirurg finns inte där får jag veta.
Denne tandläkare konstaterar att infektionen spridit sig till käkbenet och troligen till tanden närmast operationsområdet.
Han petar ner en tamponad som smakar fan och skickar hem mig med mera penicillin, starkare och högre dos. Han svär över att jag fått fel dos tidigare.
All julmat smakat likadant - tandläkartamponad.

Det blir bättre - en stund.

Den 29:e december börjar det svullna igen och gör om möjligt ännu mera ont. Ringer min tandis som säger att jag ska söka upp käkkirurg på orten. Troligen har tanden bredvid dött och måste rotbehandlas.
Det visar sig att det FINNS oralkirurg på orten och jag får komma dit bums.
Röntgen, spolning och huvudkli. Jag berättar hela historien och vad min tandläkare sagt om den döende tanden.
Men det tror inte farbror oralkirurg på. Det är nog bakterier. Åk hem o ring om det blir värre.
Det blir det.

Dagen efter har jag en svullnad som en halv golfboll och ser ut som en bredkäftad groda.
Ringer oralkirurgen på orten och talar om att det blivit värre.
Dom skickar mig till….öronläkaren!
Som konstaterar att några bakterier finns inte. Och förresten så är jag nog bara väldigt smärtkänslig. (Jo, säkert)

Jag ger upp. Knaprar smärtstillande och hoppas på det bästa.

Åter i Stockholm får jag komma till min tandläkare igen. Tanden bredvid har dött och måste rotbehandlas. Dessutom ser det ut som att jag har flera sprickor i käkbenet och får bara äta mat som man inte behöver tugga så mycket. Mums!

Dagen efter får jag för första gången i mitt liv bekanta mig med en tandläkarborr.
Det var ingen trevlig bekantskap.
Ännu mera penicillin och smärtstillande.
Det blir bättre.
I en dag ungefär.

Sen låtsas jag inte om så mycket att det gör ont. När varet börjar sippra igen tänker jag att det är nog som det ska.
Jag ska nog bara ge det lite tid…

Nu har jag gjort det. Ska tillbaka imorgon för nya röntgenbilder, spolning och mera penicillin.

Kan man transplantera käkar?

Husdjur

Innan katterna provade vi att ta hand om en hund ett tag.
Det var en korsning mellan en golden och en chow-chow. Han var rysligt söt, men tyvärr knäpp.
Han annonserade sin ankomst i grannskapet genom att helt sonika bita ihjäl en liten kattunge.
Det var inte alls kul. Speciellt eftersom det var två 11-åringar som höll i varsitt koppel, den ena i hundens, den andra i kattens.
Jag kämpade med honom i 7 månader. Insåg till slut att det inte gick.
Det var efter att han försökte göra likadant med en liten mopstjej, som han hade gjort med kattungen.
Så våran Kalle fick åka till hundhimlen.

Så för lite drygt ett år sedan skulle min syrra hämta sin kattunge på ett katthem. Kvar i kullen var tre små raringar som ingen hade tingat.
Jag blev alldeles betagen i en helsvart liten kille. Men jag ville ha två katter och då fick det bli den enda tjejen som var kvar också. En tjej o en kille.
Vi hälsade på dom några gånger och den 3:e januari hämtade vi hem dom.
Det hör till nåt av det bästa jag har gjort.
Jag älskar dom små hårbollarna och det gör kidsen också.

Sen bidde det problem. Tidigt, väldigt tidig könsmognad med stor mage till följd. Och dom är ju syskon. Så det gick ju inte. Dessutom var dom ju bara 7-8 månader och det är lite tidigt att få kattungar.
Så kattbebisarna blev aborterade och lilltjejen höll på att stryka med. Det var då jag insåg hur mycket den lilla betydde för mig. Uj va rädd jag var.

Nästa problem var att killkatten började pinka inne. Fastän han var kastrerad.
Det blev många turer till tvättstugan med nerpinkade täcken o kuddar.
Jag slet mitt hår och försökte med alla möjliga medel att komma på vad det berodde på.
Till slut tog jag hem en kattpratare.
Det visade sig att grabben ville ut i stora vida världen.
Han var uttråkad hemma.
Så då började vi gå ut han å jag. Utan koppel. Nervös är bara förnamnet, men det gick jättebra.
Är han ute själv några timmar varje dag och har inte pinkat inne sedan han fick börja gå ut..!

Kattprataren hittas här