Jag har tagit alla goda råd om att ta det riktigt lugnt på fullaste allvar. Så nu har jag spenderat snart 2 dagar i min säng, läsandes, sovandes och tittandes på TV. Inte dumt alls kan jag meddela.
Jag har läst ut sista boken i David Pelzers trilogi om sin barndom och vägen till ett fullvärdigt liv. I flera år har jag vetat om att dom böckerna funnits, men jag har dragit mig för att läsa dom. Jag ville inte vältra mig i olycka o elände, jag ville fokusera på positiva saker. Men nu är jag glad att jag läst dom, och inser att det handlar inte alls om att vältra sig i någon annans öde. Ni som har läst böckerna förstår säkert vad jag menar. Det är en berättelse om hopp, livslust och jävlar anamma. Om vilja att LEVA, inte bara ÖVERLEVA. Jag är imponerad av hans mod och kraft, och vilja att bryta de onda mönstren i hans familj. Jag känner ett visst släktskap och jag funderar mycket på det här med ovärdighetskänslorna och förmågan att dra till sig elände. Det satte helt klart igång en hel massa funderingar på ett djupare plan.
Jag har jobbat en massa i mitt liv för bryta mönstren i min familj och se till att mina barn får det bättre. Just i detta nu känner jag att jag kanske inte har kommit hela vägen , eller lika långt, eller fattat alla sammanhang, men jag orkar inte med mer förflutet. Nu vill jag leva här o nu. Tänker bl.a på det här med att förlåta. Man kan ju faktiskt inte förlåta bara lite, eller delvis. Antingen förlåter man, eller så gör man det inte. Och min pappa har jag inte förlåtit, och jag vet inte om jag nånsin kommer att kunna göra det heller. Eller så har jag bara blandat ihop begreppen. Jag vet att det han gjort mot mig, har han inte gjort av ondska, utan det är en produkt av hans eländiga liv och uppväxt. Jag tycker synd om honom, och jag tycker att han är en patetisk människa som inte kan ta ansvar för sina handlingar och fejsa sina demoner, inte ens för sina barn skull. Han väljer att leva isolerad från sina egna ungar, för att han inte är förmögen att stå för sina fel o brister. Jag kan känna viss empati för honom, och jag önskar att de år han har kvar i livet får bli lugna och harmoniska. Jag vill honom inget ont. Men jag vill heller inte träffa honom. Och jag vill inte att han ska träffa mina barn. Det är väl det som är knäckpunkten. Att jag tycker att jag borde tycka att det är ok att mina barn får träffa sin morfar, men jag KAN helt enkelt inte. Det var på G i somras, när min faster fyllde år och det var stor släktträff. Jag hade bestämt mig för att gå, men när det väl kom till kritan så fixade jag det inte. Dessutom hade jag så svårt att ta att flera av mina släktingar uttryckte att det var på tiden att vi träffades, vi är ju faktiskt vuxna människor nu osv. Men dom fanns inte där när jag var liten, dom vet inte vad jag gick igenom, och det är fömätet av dom att mer eller mindre kräva av mig att jag ska tycka att det är ok att sitta och äta middag vid samma bord som den mannen. Låtsas som att det inte finns…jag HATAR det. När man låtsas som familjeproblem inte existerar. Vi kallar det för “flodhästen i rummet” jag, syrran o kidsen. Det kommer fån nån bok som hon läst. Det är som att det står en stor jävla fet flodhäst i vardagsrummet, som alla låtsas att dom inte ser. Men den finns ju där ändå, den försvinner ju inte för att man låtsas att den inte finns.
Oj, det påverkade mig visst en del att läsa dom där böckerna.
Flixen har åkt till fastlandet idag. Tonårsfian ska ha påsklov och Lillfian har haft sitt här och ska hem o gå i skolan. Det blir tomt här den här veckan, men bonusungarna är här i allafall.
Nu drar jag mig tillbaka till min kammare igen…
Solong!
Senaste kommentarer