Det har gått bra sen vi kom hem, men igår däckade jag. Fullständigt.
Jag vaknade med frossa och ont i huvudet på natten, somnade om och mådde lite bättre när jag vaknade igen men jag var långt ifrån fit for fight. Huvudvärken kom tillbaka med förnyad kraft runt lunch och jag tog en alvedon och en citodon. Det hjälpte inte ett skit..
Sov en stund och vaknade vid femtiden och gick ner till köket för att äta nåt. Men det gick inte alls. Jag satte mig i fåtöljen i vardagsrummet och där blev jag sittande. Min Gute kom o kollade till mig o skulle ge mig ett glas vatten, han smekte mig på huvet och jag bröt ihop av smärta, då ringde han BB som sa att vi skulle åka in. Han stack iväg för att tanka bilen och när han kom tillbaka var jag ännu sämre, då ringde han ambulansen.
Väl inne fick jag syrgas, men det hjälpte inte, däremot blev jag bättre av vätskedropp. Vi fick snacka med narkosläkaren eftersom jag hade en epidural under förlossningen. Ibland går det fel och man kan få hemsk huvudvärk, men mina symptom stämde inte in på det. Fast det var det jag trodde, och har trott hela veckan eftersom jag har haft så mycket konstigheter i ryggen, men å andra sidan har jag ju aldrig gått igenom ett snitt förut och vet inte hur man “ska” må efter det. Mina ryggbesvär kan ju vara helt normalt efter ett sånt ingepp.
Narkosläkaren var bara intresserad av att friskriva sig från att han hade gjort nåt fel och hade ingen som helst lust att lyssna på vad jag sa. Han trodde nog bara att jag var ute efter att anklaga honom…för det enda han sysslade med var når slags försvarstal. Jag fattade ju att det inte kunde vara det när han berättade att hur min huvudvärk beteede sig var precis tvätom hur det skulle vara om det var pga. epiduralen. Han bankade dessutom på ryggen och det fanns ingen ömhet alls där. Min huvudvärk satt/sitter i nacken bakhuvdet. Men jag ville ju gärna veta vad som kunde vara fel ändå, det känns ju lite som att man gärna vill det om man får så jävla ont i huvet så man måste åka ambulans till sjukan…eller?
Men han föklarade att han var inte Gud och kunde inte veta vad det var för fel på mig…?!
Jag frågade om smärtstillande, vad gör jag om jag får såhär ont igen och inte citodon/alvedon hjälper, fins det nåt annat jag kan ta när jag ammar. Men nä….det fanns det inte, utan man fick nog vara beredd på att stå ut med lite smärta…då blev jag förbannad.
Det är inte ofta jag blir förbannad på auktoriteter så att jag vågar säga nåt, men han var så jävla nonchalant o otrevlig och bemötte mig som om jag angrep honom när jag bara ville veta vad som gått snett och varför jag hade så fruktansvärt ont…han försvarade sig hela tiden fastän jag inte anklagade honom..det gick inte att föra ett samtal med människan.
Han var likadan under förlossningen när han skulle lägga epiduralen. (Jag tror han blev irriterad på mig för att jag talade om för honom att han inte kunde köra in en nål i ryggen på mig, nån mm från min ryggmärg, när jag hade en megavärk utan fick vänta tills värken var över…ajabaja…inte tillrättavisa en doktor)
Jag talade om för honom att jag tyckte att han snackade skit när han sa att jag skulle stå ut med lite smärta. Jag är van vid smärta. Jag har haft rygg o nackproblem med massor av huvudvärk sedan jag var 17 år, beroende på ett litet diskbråck i nacken och en massa spänningar. Jag vet hur jag ska handskas med min smärta. Jag känner den. Men det här var som min normala spänninghuvudvärk gånger 100. Jag var knappt kontaktbar så ont hade jag. Fick dessutom tungt att andas, men det var kanske för att jag blev så rädd.
Hur som helst, jag blev bättre med droppet och vi kunde åka hem efter några timmar. Dom “bjöd” på en blodstatus för säkerhets skull…bussigt..för att kolla att jag inte har nån infektion.
Vi åkte förbi affären på vägen hem och köpte ersättning till Siri eftersom jag hade så dåligt med mjölk, men vi har inte behövt använda den . Lillgumman har sovit hela natten. Vaknade vid 5 och ville ha mat. Otroliga unge!! Sen somnade vi om och sov till 8.30 hon o jag. Nu ligger hon o snusar i vagnen bredvid mig här och mjölk har jag så att det räcker o blir över igen.
Jag misstänker att det var min gamla vanliga värk, fast värre helt enkelt. Förvärrad av vätskebrist, sömnbrsit och en satans massa spänningar och oro som äntligen kan börja släppa taget. Massor av känslor och tankar att hantera och en total omställning helt enkelt. Utmatting..?
Hur man hanterar såna där läkare har jag ingen aning om, men fy vad kränkt jag blev. Vilken idiot! Lika nonchalant var sköterskan när hon kom in med 2 alvedon till mig och jag nästan blev full i skratt. Jag har ju tagit alvedon var 6:e time i stort sett sen en vecka tillbaka, (pga av ont i såret osv) och frågade om jag kunde få nåt för smärtan som var outhärdlig, och hon kommer med 2 alvedon. Jag sa bara att det här kommer ju inte att hjälpa, varpå hon upplyste mig om att man måste TRO att det ska hjälpa också….
Jösses.
Så olika det kan vara beroende på vem man träffar. Alla förutom narkosläkaren, som vi träffade i samband med förlossningen har ju varit helt fantastiska, goa och rara. Jättegulliga människor helt enkelt. Det handlar väl om empati och respekt antar jag. Det är ju liksom grundläggande om man ska jobba inom vården. Det är ju svårt att vara läkare om man inte kan känna empati för folk. Men han kanske upptäcker det också så småningom och kan söka en forskartjänst istället, eller nåt. Sälja läkemedel kanske..?
Nu ringer syrran! 
En av dom, min favorit, fick jag en stor kram av, men dom andra var väl sådär som 17-18 åringar är mest, lite smått generade inför livets storhet eller nåt.
Senaste kommentarer