Den här lilla tösen som har kommit till oss, hon var ju ganska vild i magen. Det tog sin lilla tid innan hon kom igång, men sen var det ständig fart o fläkt. Vi har valt ett väldigt passande 2:a namn till henne just för att spegla den sidan av henne. Det gjorde vi andra dagen eller så.
Sen pratade vi med en barnmorskan och gick igenom förlossningen litegrann, och då berättade hon för oss att Siri hade 2 knutar på navelsträngen när hon kom. Det borde ju ha strypt näringstillförseln tycker man, men uppenbarligen var det lösa knutar. Det är ju något som kunde ha blivit riktigt farligt, och så gick det så bra.
Jag som var så orolig för precis allt…åsså har det gått bra, trots en del faktiska komplikationer. Jag tänker jättemycket på det nu. Hur jag i olika stadier har oroat mig för olika saker, och nu har vi facit. Så här långt. Jag ska försöka att låta bli att oroa mig så förbannat nu och bara njuta, det är lättare när hon är här så jag kan se henne och röra vid henne.
(Nu när jag satt o skrev detta så ringde min Gute…)
Det finns en tjej till här där jag bor som väntade barn, jag tror hon skulle ha ungefär samtidigt. Jag känner henne inte, har bara hört att hon finns. Hon har också haft en såndär jättestor mage som jag. Dom förlorade sitt barn.
Samma dag som vi kommer att ha bild i tidningen med vår lycka, glädje och höjdpunkt i livet, har dom sin dödsannons för sin lille pojke och befinner sig på rakt motsatta sidan av skalan. Han föddes och dog 2 dagar innan Siri. Dom kanske till o med var kvar där vi kom in, om dom inte hade flugits till annan ort. (Här på ön ligger förlossning, BB och Kvinnokliniken i samma hus.)
Det handlar mycket om motatser nu, liv/död, lycka/olycka, glädje/sorg, frisk/sjuk, oro/tillit. Många tankar, ännu mer känslor mitt i hormonrejset jag befinner mig i. Och ändå, nån form av lugn så småningom, tilltro, eller kanske kapitulation inför det hela. Jag kan inte styra, det är bara så det är. Och jag vinner inget på att gå omkring och vara rädd. Jag förlorar bara en massa, jag förlorar allt det jag är glad och mår bra för, allt jag har kämpat för, allt jag har uppnått.
Återigen, som så många gånger under de senaste åren, måste jag våga lita på livets bärande krafter, ha tilliten, tron och hoppet. Och våga leva. Våga vara lycklig. Våga njuta. Våga inse och förstå, att jag är värd det här.
Lillfian hon bara sover nu, som en liten stock. Jag ska äta nåt och sen kommer kidsen hit, dom har sovit hos bonusbarnens mamma inatt. Det är opertation dagsverke idag och Tonårsfian och bonus2an ska jobba här, städa, vika tvätt o sånt.
Jättepoppis… 
Tack för kortet, och pussa ditt mirakel från mig! Kommer och hälsar på senare i veckan! Kram kram och nu ska jag byta på en bajsunge!
Vassego…Du är så välkommen min vän! Kram
Många grattis och kramar.
Jag har “tjuvläst” din blogg utan att kommentera ett tag. Helt underbart vilken vändning ditt liv har tagit. Du verkade väldigt lycklig då vi träffades förra sommaren på återträffen från 9:an.
många kramar Effie
Tusen tack för kortet och jag är så glad att du är hemma och att allt är väl. Stor kram till er alla och en riktig myssnoskram till lillfian från mig
Effie!! Tack!!
Jo, du har rätt, jag var väldigt lycklig redan då, och då hade jag ännu inte träffat denne underbare man *s*
Kul att höra av dej! Har skickat ett mail också!
Kram
Ja, då var det klart med väntans tider, då. Skönt, va?
Men visst gissade jag väl på att det skulle bli en liten tjej? Och, du- vilka visdomsord du sprutar ur dig, alltså! Du har ju helt hajat det där med att det inte är någon som helst vits med att oroa sig. Allt man gör är ju att förstöra det innevarande ögonblicket!
Jättemånga kramar och Grattis till gullungen!
Hej vännen! Jag köpte tidningen bara för att få en liten glimt av guldklimpen, åhh vad hon va fin. Och du å pappa strålar av lycka. Jag såg oxå dödsannonsen, det är så himla sorgligt man undrar vad som har hänt, och dom stackars föräldrarna. Njut och fånga dagen. Kramar till hela familjen!
GRATTIS GRATTIS till lillfian!!!!!
Sköt om er!!!
Kramizzzz