Liten blir större!!

Här är lite nya bilder på charmfian! Hon som är 2 månader om ett par dagar.
Senaste viktnoteringen är 6790 g, och centimerarna var 58. Växer så det knakar! Mamman är MYCKET stolt över sin lilla buddabebis!

Dagar fulla med liv, och lycka

Syrran och hennes sambo tillika fästman, har varit här. Dom åkte från oss igår och ska nu vara hos brorsan i stan ett par dagar. Vi har haft skitmysigt, avslappnat, coolt och bara gott! Syrran är tokig i lilla Siri och hennes kille också. Dom har kånkat o vaggat o vyssjat o pussat och skojat o flörtat och myst i flera dagar nu.
Igår bjöd dom oss på Indisk mat på en restaurang inne i stan. Lillebroren var också med. Svägerskan var lite risig o stannade hemma, men vi åkte dit sen o hängde ett tag innan vi for hem.
Syrran sa att att hon tyckte det var så härligt att se att jag mår så bra, och det känns underbart att få den bekräftelsen från henne. Jag vet ju själv att jag mår bra, men eftersom jag har en historia av svårt självbedrägeri så är det ändå skönt att andra ser det. Det blir som ett kvitto på att jag har rätt, att det ÄR så rätt som det känns för mig det här livet här med min Gute.
Det ligger väl lite i min personlighet att behöva den där bekräftelsen, eller kanske mer i diagnosen. Dom där fula orden på pappret…Men men, jag lär mig, lite mer varje dag, att det är ok att ha den och ändå leva och mår bra. Jag måste inte vara ett nutcase för det.
Swammel…
Nä, faktiskt så är det mycket kring det mina tankar kretsar nu. Då och nu. Diagnos eller inte. Medicinen. Livet. Hur allting har blivit så bra, trots allt.
Jag fascineras varje dag över att leva med en normal man, och bli behandlad på ett vettigt sätt. Bli omhändertagen, respekterad. Framförallt att bli respekterad tror jag, det är stort.
Jag förundras över mina egna tankemönster, hur normala och friska dom tycks vara. Det är då det är så bra att ha bollplank, som syrran, brorsan, kompisar o vänner, och min älskling. Då kan jag testa min tankar på dom, det är praktiskt!
Tänk om livet kommer att vara fyllt med bra istället för dåligt nu? Hur gör man då?
Det låter säkert skitfånigt, men faktum är att om ens identitet har varit att må dåligt i 20 år, så tar det lite tid att vänja sig vid att ha det bra, och att göra sig av med den där gamla dammiga identiteten och hitta sin nya. Lära känna sin nya också.
Det är ju ett arbete som har pågått ett par år nu, och jag anar att jag kanske börjar komma till slutet på just den resan.
Här i mitt ”nya” liv är det ju inte många som känt mig som den gamla Cellis, hon som mådde dåligt, drack för mycket och var obalanserad alldeles för impulsiv och oansvarig.
Dom ser ju mig som vilken normal människa som helst, med fel o brister som alla andra. Det är skönt.
Oj, det blev utsvävningar det där. Det är så längsen jag hade tid att sitta o skriva såhär, skönt faktiskt!

Bilderna på Siri som jag hade tnkt lägga in får jag fixa i ett annat inlägg.

På återseende!