Jag har bloggtorka modell seriös. Börjar skriva ett inlägg men tappar tålamodet på en gång, det vill sig liksom inte alls.
Här är läget under kontroll i allafall. Jag är lite skör just nu, vet inte varför, det är kanske hormoner o shit. Eller så är det bara som det är.
Som det är för alla mellan varven.
Siri skrämde slag på oss häromdan. Hon andades så skumt några gånger, som att dykreflexen löste ut och hon inte kunde komma tillbaka till normal andning själv. Ringde barn och dom tyckte vi skulle komma in om vi var oroliga. Klart vi var det.
Längst in i dom undangömda vrårna av mitt medvetande, var jag livrädd att ungen höll på att dö av plötsligt spädbarnsdöd, bara det att jag hade kommit o hittat henne i tid liksom..
Vi åkte in till sjukan och läkaren som tittade o lyssnade på henne ville ha henne kvar för observation över natten, hennes andningsmönster var lite lite stört. Men det var antagligen ingen fara, bara för säkerhetsskull ville dom kolla upp henne.
Så vi var kvar hon o jag. Dom tog lite prover och kollade hennes syresätting. Allt var bra, hon är lite förkyld that’s all. Det konstiga med andningen var troligen dykreflexen som utlösts av något, tex en sur uppstötning eller lite slem bak i halsen. Inget farligt..och framförallt inte PSD (plötslig spädbarnsdöd) som hade avbrutits.
Himla bra läkare faktsikt, han kunde läsa min tankar 
Så vi fick åka hem på förmiddagen.
Här är det tydligen så att man hellre tar det säkra före det osäkra, och kollar upp istället för att skicka hem. Men det är man ju inte så van med från Stockholm där som gör precis tvärtom. Fast man blir ju lite nervös när dom tycker att det finns anledning att stanna kvar, men jag fick det förklarat igår.
Kommer man in på kvällen med en bebis, så får man nästan alltid stanna kvar. Just in case…
Så nu vet vi det!
Men jag är ju lite slut nu. Det tar på krafterna och gå omkring och tro att himlen ska falla ner hela tiden.
Måste hitta nåt sätt att släppa det nu. Livet bär….jag är värd det här… liv är inte likamed kaos…
Sinnesrobönen kanske..
Det jag är så satans rädd för är att nåt ska hända så att smärtan blir så stor att jag inte kommer att orka med den. Och det måste jag ju. Och hur lever man med en smärta som man inte orkar med?
Phu – helt slut som sagt.
Hallå Cellen!
Vad skönt att höra att det gick bra. Tycker att det är himla betryggande när de bad er stanna över natten, känns att de tar det på allvar liksom. Bor själv i Stockholm och mina erfarenheter med sjukvården här är in-ut på kortast möjlig tid. Lilltjejen slutade andas flera gånger när hon var spädis och varenda gång vi kom till akuten, så fick hon stereoider och andra mediciner och sedan skickades vi hem. Tror inte att ett enda besök tog mer än en timme. Var ett nervöst vrak i flera veckor efter varje episod.
Kikade på fotona i ditt förra inlägg och jag måste då säga att du har fått en väldans söt liten madame, en riktigt kramgo bullkind
). Och nu rycker det i någon nerv i livmodern…vilket det alltid gör när jag ser småbebisar…vill så gärna ha en till.
Ha en bra dag!
Kram/Asfalten
Gumman, vet hur det är, Tittilila fick krupp när hon var sex-sju månader, jättehemskt men nu har man vant sig att hon låter helt sjukt otäckt när hon är förkyld!
Tröttheten kan jag förstå, och skörheten med, det är så många känslor i allt detta att få det så underbart bra. Och glädjen över lilla Siri, den är inte bara underbar, det blir ju också så stort och skrämmande.
Jag är ju fortfarande ”nykär” i min lilla sladdis, men samtidigt så tär det så mycket att inte få sova mer än nån timme åt gången, att oroa sig när hon blir sjuk, osv.
Håller med dig om att barnavdelningen här är bra. Vi har fått väldigt fint stöd och hjälp därifrån i och med Tittililas urinvägsinfektioner och krupp. De är jättebra på att ta föräldrars oro på allvar, ha respekt för den.
Stor kram till dig, och åter, förlåt att jag inte hälsat på. Jag vågar knappt ut och köra själv just nu ska jag säga dig! Så trött är jag, ibland blir jag rädd och negativ pga tröttheten. Men så ler min lilla skitunge, och pussar mig på näsan. Och då orkar man lite till.
Jag förstår också om du inte har blogginspiration just nu, ta hand om dig och din lilla du istället. Kram igen!
usch vilken hemsk upplevelse, jag hade också blivit vettskrämd och det var ju skönt att de kollade upp henne ordentligt, man kan aldrig vara nog försiktig med det käraste man har…barnen. Vilka ljuvliga bilder på lillan…hon är verkligen en söting av stora mått. Ha nu en skön och vilsam helg
kramar
Fy, vad otäckt.
Och vad skönt att de lyssnar och verkligen tar sig tid.
Hej!
Jag förstår dej!
Men – vilken go doktor, som tog dej på allvar.
Kram och god natt!
Tussen
Hoppas den lilla damen mår bättre nu! Skönt att de tog sig tid med henne. Så är det inte på alla sjukhus tyvärr…
Ha en bra dag!