Yes!!

Yes yes yes yes yes!!

2 tjejer i Idolfinalen! Underbart,

grymt!!

Heja Marieeee!!!

Nu är det spännande…Idolfinalisterna ska koras ikväll.
Jag tycker både Marie och Amanda är grymma, och jag hejar på Marie.
Maken gråter varje gång hon sjunger och håren på armarna reser sig på mig.
Amanda gjorde sina låtar så grymt bra ikväll, men jag hejar allafall på Marie. Det är nåt med hennes personlighet, jag tycker hon är så härlig.
Hur det än går med det här Idolandet, så är jag helt säker på att båda har en karriär inom musiken, utan tvekan!

Solong!

Jag har också gjort tavla!!

Märtagreta gjorde en sån fin tavla, så då var ju jag tvungen att göra också

Klicka här för att göra en egen tavla.

Aj då

Min favoritskådis alla kategorier, Drew Barrymore har tydligen trillat dit igen. Återfall, inte kul alls!
Men, hon fixar det säkert, hon vet ju hur man gör.
Och nånstans kan jag fatta att om ens livs kärlek tar slut så vill man kanske supa skallen i bitar…
Det är det där med smärtan..den där förbannade, eviga smärtan som sticker upp sitt fula tryne lite titt som tätt, den vill man ju bara bli av med ibalnd.
Det finns bättre sätt än att dricka, då tenderar den att bli större sen, men just då är det ju rätt skönt…det kan man ju inte förneka.

Solong

TACK!!

Gud så befriande!! Läste den här artikeln på expressen idag. Om hur vi kvinor EGENTLIGEN ser ut efter barnafödande.
Trots att jag nästan är 40 år gammal och har fött tre barn, så går jag på de satans bilderna i tidningarna, på kändisarna som ser ut som 16-åriga modeller efter att ha fött barn. Helt sjukt!
Visst, det existerar, det vet jag också, men det är fan mer undantag än regel. Och det är ju inte riktigt det man tror när man glor på skvallerblaskbilder på Madonna o gänget.
Det är faktiskr skrämmande hur mycket det påverkar, det man ser i tidningarna. Här har jag gått omkring o trott att min mage är fullständigt vanställd efter mina tre graviditeter. Det är klart att den inte ser ut som förut, men om jag jämför mig med bilderna på den bloggen så har jag ju fasen haft tur!
Jaja…nu tog jag kanske i lite, men min mage är inte mer vanställd än många andras.
Å varför säger jag vanställd? Det borde ju fan ses som ett privilegium att se ut som jag gör, jag har ju burit tre liv.
Jag är chockad över mina egna tankar och min inre dialog kring det här. Det blev så tydligt nu när jag såg den artikeln, vad det är jag går omkring o tänker…
Jösses…

Solong!

Älskade syster!

Jag har en syster, en riktig syster o hon är den bästa syrran i världen! Vi har haft en massa kontroverser när vi var yngre och vår kontakt var minst sagt infekterad i många år.
Men så började vi hitta tillbaka till varandra för tre år sen. Vi började nästan på nytt. Vi lärde känna varandra som de två vuxna kvinnor vi är.
Och jag älskar min syster så vansinnigt mycket!
Hon har hjälpt mig på ett sätt som är helt ovärderligt.
När jag har haft det som allra jävligast, så har hon funnits där och backat upp.
respektfullt, kärleksfullt och så klokt. Jag undrar vart hon får alla klohketer ifrån, för hon är den klokaste jag vet.
När jag levde i en relation som var allt annat än bra för mig, så hade hon tålamod. Hon lyssnade, hon stöttade, hon tröstade, hon fick mig att börja se att jag var värd bättre. Hon hjälpte mig att se vad som var jag o mitt, och vad som var hans.
Vad jag kunde göra och framförallt vad jag INTE kunde göra.
Med hennes hjälp lyckades jag till slut ta mig ur och börja läka ihop igen.
Jag minns när vi precis hade börjat hitta tillbaka igen, och jag bröt upp med honom en av alla gånger, jag var jättedeppig. Verkligen supernere.
Då åkte jag ner till henne där hon bor och stannade i en vecka.
Hon pysslade om mig, gav mig mat, tog ut mig på promenader, visade mig roliga saker jag kunde skratta åt (hon visade en rolig kattfilm som jag satt o glodde på om o om igen jag vet inte hur länge, bara för att det var så jävla skönt att äntligen skratta). Hon lät mig vara ifred med mina tankar o gav mig utrymme, hon lyssnade när jag ville prata, hon stöttade o kramade o talade om att jag var värdefull.
Vi skrattade massor, och det var så underbart, att få skratta. Jag hade inte skrattat på evigheter!
Sen gick jag tillbaka till honom i allafall, lyckades lura mig ännu en gång, men inte ens då gav hon upp.
Vilket tålamod!! Vilken maktlöshet hon måste ha känt. Men hon stannade kvar, lyssnade ännu mer, hjälpte mig igenom skammen när jag ännu en gång kom underfund med att jag misslyckats.
Just skammen, den har varit så jobbig med många andra, jag har skämts så överjävligt över att jag inte fattade, att jag inte såg när alla andra gjorde det. Men hon hjälpte mig att hantera det.

Det här har blivit aktuellt nu eftersom Trassel är tillbaka. Jag känner igen mig massor i henne och hon i mig. Våra historier har många likheter o många olikheter. Jag läser och mitt hjärta blöder, och jag hoppas, att jag kan förmedla nånting av allt det som min syster gav mig, till henne.
Jag vet att hon också har fantastiska människor omkring sig och det är jag så glad för. Det behöver man!

Syrran, du är min förebild, min idol och min livräddare! Jag kan inte riktigt hitta så stora ord som jag skulle behöva för att kunna tala om för dej hur mycket du betyder för mig, men jag vet att du vet det. Och det känns bra.
Jag älskar dej!

Solong!

Tvärblåst

Här står jag med dumstruten på och är lurad o tvärblåst.
Jag är så förbannat godtrogen och jag HATAR att bli blåst! Jag vet att det är en risk man får ta när man väljer att tro gott om människor, men jag tycker allafall inte om att bli blåst.
Jag kommer troligen aldrig att ändra på det faktum att jag vill tro gott om människor, jag får väl leva med att bli blåst mellan varven, eller så får jag tro gott om folk med vidta försiktightesåtgärder, eller nåt.

Min lille rallyopel ska besiktas och betalas skatt för ett år igen, åsså är det lite fix på den. Det skulle kosta ett par tusenlappar att få den att rulla. Å den är ju lite för liten, så då sa vi att vi lägger dom pengarna på en annan bil istället. En större, som jag får plats med barnvagn o storhandling o ungar i.
Så vi började sondera terrängen. Vi hittade en 245:a för 5000 och var och kollade på den, men den var för risig, och det skulle krävas en del jobb att få den att rulla.
Jag ville ha en bil som var körklar.
Så vi skippade den.
Kollade vidare, och hittade en Volvo 765:a för 7500. En -88, som hade gått en del, men det var inga större fel på den så vi åkte o kollade på den.
Damen som visade den berättade att det var lite småfel på den, centrallåset funkade inte helt, innerbelysningen tändes inte som den skulle, och bromaserna bak behövdes tittas på. Men i övrigt var den ok. Några saker var bytta och fixade, men den funkade och var körklar.
Vi tog en sväng, den kändes bra och det verkade ok. Bonustrean o maken kollade igenom bilen, båda är ju duktiga på bilar och bonustrean är superduktig. Allt verkade vara i iordning och vi bestämde oss för att slå till.
Jag var helnöjd. Min nya fine bil! Barnvagnen gick in utan problem, tog bara upp halva bagageutrymmet. Så det fick ju ledigt plats med X antal matkassar. OCH ett gäng ungar.

15 mil gick den.
Sen brakade den ihop.
Långnäsa!

Jag ringde upp damen och förklarade att vi ville häva köpet. Hon skulle kolla med sin man o ringa tillbaka. Det gjorde hon inte. Idag ringde jag upp och maken svarade - märkbart irriterad när han förstod vem det var. På krigsstigen från första stund.
Han undrade på vilka grunder vi ville häva köpet och jag förklarade att det fanns fel på bilen som vi inte blivit upplysta om.
Han hävdade bestämt att hans fru hade upplyst oss om att det läckte vatten.
Det hade hon ju inte gjort….
Så häva nåt köp ville han inte.
Jag vädjade till hans empati och han mjuknade lite. Jag förslog att vi kunde gå halva vägen var eftersom ord står mot ord.
Men det skulle jag vara tvungen att pratat med hans fru om.
Ett jävla bollande fram o tillbaka….
Frugan var ännu mer aggressiv. Hon kallade mig lögnare och påstod att vi kört sönder bilen och nu inte ville stå för det.
Jag vädjade även till hennes medkänsla och föreslog även för henne att vi skulle gå halva vägen var. Njaaaa…hon skulle bara snacka med sin man….
Sen ringde hon upp och erbjöd oss 2000 kronor tillbaka.
Jag blev rasande och tappade humöret.
Jävla kärring (det sa jag inte till henne).
Den enda trösten i det hela är att jag tror på att det man ger får man igen. Men jag vill ju gärna att det finns en avsändare när hon får tillbaka, för jag tycker som sagt inte alls om att bli blåst.
Det som stör mig mest är egentligen inte att vi förlorat pengar, utan att hon kallar mig lögnare och hävdar att jag är en dålig människa.
Jag vet ju förstås att det inte är så, men jag känner mig så maktlös och så orättvist behandlad.
Jag vill skaka om såna där människor och få dom att fatta vad dom gör, men det går ju inte. Vissa människor är kräk helt enkelt och skiter i hur dom behandlar andra.
Jag skulle aldrig få för mig att sälja en bil på falska grunder, jag vill inte lura andra på varesig pengar eller nåt annat.

Nu har vi ju tur som har bonustrean, som är jätteduktig på att skruva bilar, så han kan förhoppningsvis fixa den. Men vitsen med alltihop från början var ju att vi skulle slipppa meck med bilar…

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden!

Solong!

Bonnamat

Nu har vi varit o styckat griseknoen för i år. En strax före jul och en halv till sommarn är lagom, eller egentligen lite för lite, vi skulle nog behöva ta en hel till sommaren också.
Jag fick smita hem lite i förväg, innan allt var klart. Siri lessnade på att sitta i vagnen o glo.
Men snart kommer maken hem med en massa kött som ska lagas o frysas.
Vi fryser det mesta, men jag tänkte lägga fläsket i saltlag och då är det lika bra att salta julskinkan samtidigt.
Egentligen ska den ju inte i lagen förrän Annadagen den 9 december, men jag får väl frysa in den saltad sen istället.
Åsså ska jag koka fläsklägg o göra matlådor. Sen ikväll ska vi äta revbensjäll, det ska man göra den dan man har slaktat enligt traditionen på gården
Jag gillar sånt här! Gissa om jag trivs nu *s*

Satt ute i solen och ammade mitt lilla solsken förut. Det är helt ljuvligt väder här idag. Åsså ligger det julförberedelser i luften. Hushållningssällskapet har sin årliga julmarknad idag. Tänkte hinna bort dit en sväng sen.

Nu ska jag röja upp i köket så jag kan sätta fart sen när maken kommer hem med allt kött.

Solong

Time flyes

Fort går det, det har man ju konstaterat ett antal gånger. Häromdan var vi på öppet hus på ett gymnasium som Tonårsfian funderar på att söka till. Vi knallade in på infomötet i aulan och jag hade Siri på armen. Rektorn tittade på oss och skojade ” Hon är väl lite för ung för det här”.
Jo, sa jag, men så fort som hon växer så är det nog bäst att vara förutseende.
Lillstumpan blir 6 månader imorgon. Och jag har precis börjat fatta att hon är här för att stanna.
Det är en lyx utan dess like att spendera dagarna tillsammans med henne. Å vad jag önskar att jag hade kunnat ge Tonårsfian och Lillfian det här som Siri får nu, tålamod, tid, lugn, harmoni…
Dom får det nu men det gör ont i mig ibland när jag minns hur det var när dom var små.
Jag vet att jag gjort allt jag kan för att hjälpa dom läka de sår dom fick då, men hur det än är så hade jag ändå velat att dom hade fått ha det bättre.
Det jag ångrar mest är allt gap o skrik, och all frustration som fick utstå.
Nu är det som det är och jag kan inte ändra på det som varit, men det gör i allafall ont i mig!

Jag lästa precis en artikel om roliga saker ur barnamun

Jag har också ett antal exempel på det.
Här kommer ett par:

Vi åkte buss Tonårsfian o jag, hon var nog ungefär tre år. In på bussen kom en dam med en stor o ståtlig schäfer. Tonårsfian blev alldeles betagen av den fina hunden och sa att den var så fin.
“Åå den har så fin svans” sa hon…”Ja, det har den”, sa jag. Så såg jag hur hon funderade lite, å sen sa hon högt o tydligt så alla hörde
“Min pappa har också en svans”
…..

Åsså har vi det där med hur barn kommer till världen. Den bästa frågan jag nånsin har fått, var av Lillfian för ungefär 5 år sedan när dom fick en lillebror hos pappa.
“Mamma…..jag vet ju hur bebisar kommer ut ur magen….men hur kommer dom IN i magen?”
Jag förklarade hur det hela går till på et ungefär, som man gör för ett barn i 9 årsåldern.
Då kommer det bästa…
“Näääää….fy vad äckligt! Så har INTE pappa o bonusmamma gjort!!!”
Nähä sa jag, men det måste dom ju ha gjort annars kan det ju inte bli några barn.
Men hon fortsatte att hävda att det var en omöjlighet och då frågade jag hur lillebror hade blivit till istället.
“Dom har bara SOOOVIT bredvis varandra”
….

Vi kom in på en restaurang i Stockholm där dom hade ett stort saltvattensakvarium med stora och färggranna fiskar i.
Tonårsfian var kanske 2..
Hon pekade storögt på akvariet och sa
” Vicka tooora pittar mamma”
…..

Solong!

Apropå drömmar….

Inatt har jag drömt om en en 6-månaders baby som var mer som en 3-månaders, eller kanske tillomed nyfödd…som hade skägg…
Ja..skägg.
Inte lite fjun eller så utan ett riktigt.
Hmmm…?
Tolka….nån??