Pappa!

Varje år när det närmar sig fars dag så tänker jag jättemycket på dej. Om du visste vad jag önskar att jag hade haft en pappa delaktig i mitt liv.
Jag önskar att du var den pappan som du var en gång, eller du kanske aldrig var den pappan. Det kanske bara är en fantasipappa som jag har i mitt huvud, jag vet inte.
Jag läser farsdagskort som uttrycker en massa, där det står att ”Du är den bästa pappan i världen” sånt. Tänk om jag hade kunnat skicka ett sånt kort till dej…
Men det kan jag ju inte.
För du är ju inte världens bästa pappa.
Jag undrar ganska ofta hur du mår och hur du har det. Jag får höra lite rapporter ibland från fastrar o kusiner. Nångång ibland har brorsan snackat med dej, men det blir ju mer o mer sällan.
Jag undrar hur du tänker nuförtiden..hur det känns att alla dina 4 barn har vänt dig ryggen, mer eller mindre.
Du är ju inte purung längre och tiden står ju inte still. Du blev 65 i augusti tror jag, eller..? Nä 66 måste det bli, farfar dog när han var 70. Och han hade levt förhållandevis sunt.
Du har misshandlat din kropp och ditt psyke…du har nog inte så många år kvar i livet.
Kommer du att dö utan oss?
Jag ser det ju som ditt val, jag har sagt vad jag behöver av dej för att vi ska kunna börja nån form av försoningsprocess. Om det nu ens är möjligt.
Men du vill inte, inte alls. Du vill inte ens erkänna att du gjort mig illa. För i dina ögon var du den bästa pappan som fanns.
Men vet du, det var du inte.
Du tillfogade mig så många sår o skador så det har tagit 2 decennier att läka.
Nu är jag hyggligt ihopplåstrad och fungerar någorlunda, men det finns djupa ärr kvar, och dom går så lätt upp.

Jag har tre underbara flickor, dina barnbarn. Tonårsfian o Lillfian är ju nästan stora nu, 13 o 15. Åsså lilla Guteprinsessan som bara är 5,5 månad. Dom är så fina alla tre.
Dom stora tjejerna har frågat en massa om dig och varit arga på mig för att dom inte får träffa dej. Men jag har försökt att förklara så gott det går varför det inte är möjligt. Men det är ju svårt.
Jag är så stolt över mina barn, och när jag är stolt så vill jag fortfarande visa dej. Jag vill fortfarande få din bekräftelse. Jag har lärt mig hur det funkar nu och jag kan leva utan det, men det finns fortfarande en liten tjej därinuti som saknar sin pappa jättemycket. Som önskar att han vore den där hjälten som hon trodde när hon var liten.
Känslan av att få krypa in i pappas famn o bli tröstad, den måste jag ju ha haft nån gång eftersom jag vet hur den känns, jag lever på det minnet såhär års, när det närmar sig fars dag.