Tvärblåst

Här står jag med dumstruten på och är lurad o tvärblåst.
Jag är så förbannat godtrogen och jag HATAR att bli blåst! Jag vet att det är en risk man får ta när man väljer att tro gott om människor, men jag tycker allafall inte om att bli blåst.
Jag kommer troligen aldrig att ändra på det faktum att jag vill tro gott om människor, jag får väl leva med att bli blåst mellan varven, eller så får jag tro gott om folk med vidta försiktightesåtgärder, eller nåt.

Min lille rallyopel ska besiktas och betalas skatt för ett år igen, åsså är det lite fix på den. Det skulle kosta ett par tusenlappar att få den att rulla. Å den är ju lite för liten, så då sa vi att vi lägger dom pengarna på en annan bil istället. En större, som jag får plats med barnvagn o storhandling o ungar i.
Så vi började sondera terrängen. Vi hittade en 245:a för 5000 och var och kollade på den, men den var för risig, och det skulle krävas en del jobb att få den att rulla.
Jag ville ha en bil som var körklar.
Så vi skippade den.
Kollade vidare, och hittade en Volvo 765:a för 7500. En -88, som hade gått en del, men det var inga större fel på den så vi åkte o kollade på den.
Damen som visade den berättade att det var lite småfel på den, centrallåset funkade inte helt, innerbelysningen tändes inte som den skulle, och bromaserna bak behövdes tittas på. Men i övrigt var den ok. Några saker var bytta och fixade, men den funkade och var körklar.
Vi tog en sväng, den kändes bra och det verkade ok. Bonustrean o maken kollade igenom bilen, båda är ju duktiga på bilar och bonustrean är superduktig. Allt verkade vara i iordning och vi bestämde oss för att slå till.
Jag var helnöjd. Min nya fine bil! Barnvagnen gick in utan problem, tog bara upp halva bagageutrymmet. Så det fick ju ledigt plats med X antal matkassar. OCH ett gäng ungar.

15 mil gick den.
Sen brakade den ihop.
Långnäsa!

Jag ringde upp damen och förklarade att vi ville häva köpet. Hon skulle kolla med sin man o ringa tillbaka. Det gjorde hon inte. Idag ringde jag upp och maken svarade - märkbart irriterad när han förstod vem det var. På krigsstigen från första stund.
Han undrade på vilka grunder vi ville häva köpet och jag förklarade att det fanns fel på bilen som vi inte blivit upplysta om.
Han hävdade bestämt att hans fru hade upplyst oss om att det läckte vatten.
Det hade hon ju inte gjort….
Så häva nåt köp ville han inte.
Jag vädjade till hans empati och han mjuknade lite. Jag förslog att vi kunde gå halva vägen var eftersom ord står mot ord.
Men det skulle jag vara tvungen att pratat med hans fru om.
Ett jävla bollande fram o tillbaka….
Frugan var ännu mer aggressiv. Hon kallade mig lögnare och påstod att vi kört sönder bilen och nu inte ville stå för det.
Jag vädjade även till hennes medkänsla och föreslog även för henne att vi skulle gå halva vägen var. Njaaaa…hon skulle bara snacka med sin man….
Sen ringde hon upp och erbjöd oss 2000 kronor tillbaka.
Jag blev rasande och tappade humöret.
Jävla kärring (det sa jag inte till henne).
Den enda trösten i det hela är att jag tror på att det man ger får man igen. Men jag vill ju gärna att det finns en avsändare när hon får tillbaka, för jag tycker som sagt inte alls om att bli blåst.
Det som stör mig mest är egentligen inte att vi förlorat pengar, utan att hon kallar mig lögnare och hävdar att jag är en dålig människa.
Jag vet ju förstås att det inte är så, men jag känner mig så maktlös och så orättvist behandlad.
Jag vill skaka om såna där människor och få dom att fatta vad dom gör, men det går ju inte. Vissa människor är kräk helt enkelt och skiter i hur dom behandlar andra.
Jag skulle aldrig få för mig att sälja en bil på falska grunder, jag vill inte lura andra på varesig pengar eller nåt annat.

Nu har vi ju tur som har bonustrean, som är jätteduktig på att skruva bilar, så han kan förhoppningsvis fixa den. Men vitsen med alltihop från början var ju att vi skulle slipppa meck med bilar…

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden!

Solong!