Jag är nåt mer på spåren!!!

Idag har varit en mycket givande dag.
Jag har varit med brorsan och svägerskan på FEBE-dag. FEBE är ett nätverk för föräldrar som förlorat barn.
Lillebror o hans fru förlorade sin lille son en vårdag för snart fem år sedan. Han dog i magen samma dag som han var beräknad att födas.
I FEBE har dom funnit stöd och gemenskap  med andra föräldrar som också mist barn i olika åldrar o skeden av livet.
Varje år arrangerar FEBE en speciell dag med samvaro, en föreläsning och sist en minnsestund med namnuppläsning o ljuständning för de förlorade barnen. Jag har varit inbjuden flera gånger men av olika anledningar har jag inte varit med förut.
Men idag var jag det.
Och det är jag väldigt tacksam för.
Föreläsaren var kanonbra. Han heter Anders Magnusson och är grundare av Svenska Institutet för Sorgebearbetning.
Han pratade om hur att bearbeta sorg.

Sorg, då tänker i allafall jag mest på sån sorg som hör ihop med att någon dör, men sorg kan man drabbas av vid andra förluster också.
Skilsmässa tex, eller andra separationer, förust av tillit o trygghet eller sjukdom. Han tog upp flera olika exempel.

Tänk om………..

Tänk om det är så att, min borderline, egentligen handlar om en massa ackumulerad, obearbetat sorg…..
Det är en tanke som är värd att tänkas. Och utforskas.

Jag har ju gått i terapi. I krissamtal och stödsamtal. Jag har pratat en massa om de olika trauman jag upplevde som barn och även senare i livet. Jag har pratat o pratat o pratat. Och jag har lärt mig att hantera känslorna någorlunda genom kognitiv terapi.
Men jag har aldrig läkt de känslomässiga såren jag har. För att jag inte vet hur man gör.
Jag har försökt. Genom att gå på New Age-kurser av olika slag. Där skulle man dra upp allt igen och sen leva ut skiten. Jag levde ut så att mina knän o knogar blev blodiga och min röst försvann och jag var alldeles utmattad, men inte fan läkte jag för det.

Det Anders gjorde idag var att ge mig hopp om att det finns en väg till känslomässig läkning. Ett sätt att komma ur denna oändliga smärta jag går omkring och bär på dagarna i ända.
Den smärtan är så stor, och så tung mellan varven, att jag ibland undrar hur jag ska kunna leva vidare med den. Men idag fick jag hopp!!!

Och det bästa är att det är inget flum. Det är inga teorier som nån har kokat ihop utan det är en metod som har kommit till ur praktisk, egenlevd erfarenhet. Och den har 30 år på nacken. Och hoppet hoppar väldigt mycket i mig. Rent av studsar!

Jag ska börja med att läsa den här boken

Det har vart en bra dag idag.

Tack lillebror o svägerskan för att jag fick följa med! Puss, ni är bästast!!
Och TACK Anders för att du gett mig hopp om ett liv med mindre ont.

Solong