Det gick bra! Jag pustar ut och kan vara lugn till nästa gång det är dags för omprövning, om ett knappt år.
Min handläggare på försäkringskassan verkar ju ha fattat galoppen. Läkaren är det väl lite si o så med, men han är ju som vi alla vet, inte så insatt.
Han kom inte ens ihåg när vi träffades senast. Om han hade uppdaterat sig lite innan mötet kanske han hade vetat det. Jag minns inte heller när det var, men jag är inte läkare.
Sen verkade han mest bekymra sig för försäkringskassan nya hårdare regler som komma skall, men det är inte hans jobb. Det tar försäkringsakasan hand om så bra själva. Hans jobb är att behandla och bedöma mig. Om han gör det så blir det nog som det ska.
Handläggaren tyckte att inför nästa gång så ska vi göra en varaktighetsbedömning. Hon menade att nu har det varit såhär i snart 10 år för mig, och jag har rehabiliterats och arbetstränats och sysselsatts. Alltid med samma resultat. Det går jättebra ett tag, men sen skiter det sig. Och ja, det är ju så det har varit. Det funkar sålänge jag mår okej, när jag dippar så rasar allt igen.
Och det är tröttsamt. Det är jävligt tröttsamt. Att misslyckas gång på gång, resa sig och göra nya försök för att sedan misslyckas en gång till. Det gör saker med mitt psyke och min bild av mig själv.
Det känns bra att slippa bråka.
Tackar för alla goda tankar och fina kommentarer! 
Senaste kommentarer