Tonårsfian o jag satt i bilen o lyssnade på Sommar i P1. Lars Winnerbäck. Vilken snubbe!
Jag gillar hans humor, och hans sätt att berätta om sig själv. Så nära och naket på nåt sätt.
Det väckte en herrans massa tankar att sitta där o lyssna på Lars Winnerbäck. En tanke som dök upp i huvet är, att det är egentligen inte förrän nu som jag fattar vad det på riktigt innebär att leva med Bordeline eller Instabil Emotionell Personlighetsstörning. Och att jag faktiskt gör det.
Jag har nog skrivit nåt om det förut, i allafall reflekterat över det.
Jag trodde ju då, för några år sen, att det var relationen jag levde i som gjorde mig sjuk. Och på sätt o vis var det ju så. Men i botten finns det där andra, som gör att det blir som det blir för mig.
Det är lugnare nu, det är på ett annat sätt nu. Det är inte lika mycket kaos som det var då, så det är lättare att urskilja vad som är vad.
Vad är problem som måste åtgärdas och vad är bordelinereaktioner. Och hur går dom ihop? Jag börjar kunna se ett mönster. Och jag börjar kunna se vad som är mitt och vad som är andras.
Häromdagen var jag så trött, så trött….Siristumpan har varit sjuk och det har blivit mycket oro och för lite sömn. Jag behövde sova. Jag vet att om jag inte sover så tänker jag inte klart. Allt blir hundra gånger värre och mycket mera katastrof än när jag är pigg. Små som stora saker.
Mitt i det dök en konflikt upp, innan jag hade hunnit sova. Jag lade mig ändå ner och försökte sova men tankarna bara spann i huvudet och jag kände hur ångesten sög tag om mitt mellangärde. Jag försökte att lugna mig med tankarna, resonera mig lugn. Det funkade inte.
Då kom det, suget efter alkohol, lusten att ta en näve lugnande tabletter för att slippa känna. Vilja att göra mig själv illa. Tankarna på livet o döden. Paniken byggdes upp och jag försökte stå emot allt vad jag orkade. För jag visste ju att det går över, jag vet ju att det är inte jag, det är alldeles för starka och förvirrade känslor som jag inte rår på.
Jag insåg att det var på väg att barka åt skogen – igen, och tänkte att jag måste göra något för att stoppa det. Jag gick till byrån där jag har min lilla påse med lugnande medicin, sa till Tonårsfian att ”-nu tänker jag ta en tablett för nu behöver jag det. Men jag tar bara en!!”
Jag visade henne och hon fick ta hand om påsen sen så att hon kunde känna sig lugn.
Jag tog min tablett och la mig igen för att försöka vila. Paniken bara växte o växte….
Då kom jag ihåg en sak jag hade läst i Cosmo av alla jävla tidningar. Om bordeline…Att när det blir sådär så kan man fokusera på andningen, räkna andetagen och se till att andas med magen tills det lugnar sig. Såna råd kan ibland låta så himla klämkäcka, men jag gjorde så. Jag låg där o andades och lät tankarna på alkohol, tabletter, självskador och katastrofer vandra förbi, och till slut somnade jag.
Det gick bättre den här gången än förra vändan för drygt tre månader sen. Då tog jag en överdos lugnande tabletter. Det har inte hänt på drygt tre år.
Jag försökte förklara för ungen min vad det är som händer i ett sånt där läge. Det är inte så lätt. För normalt sett så är jag en ansvarsfull vuxen med en massa självinsikt som kämpar på för att inte göra såna där idiotdumma saker.
Hur förklarar man då för sin tonåring varför man helt plötsligt skottar i sig fem lugnande tabletter så att man får kramper och är helt väck…Hur förklarar man det för sig själv?
Vi har inte pratat så mycket om det förut, men nu gör vi det för hon är så bra min lilla tonårsfia. Hon ger sig inte. Hon talar om att nu får du fanimig prata med mig om det där!! För det du gjorde var inte bra, inte snällt, inte smart, inte vettigt, inte ansvarsfullt och dessutom jävligt taskigt mot mig!
Yes…jag kan bara hålla med. Och titta på mig själv och vad det var som ledde fram till att jag gjorde så.
Av det lär mig mig något, för nu finns utrymmet för det.
Jag är snart 40 år gammal och har det såhär. Jag som ska vara den som ska lära mina barn att handskas med känslor…heja!
Och nu är det meningen att jag ska återknytra till det där med Lars Winnerbäck….Jag tror att det han väckte i mig var en känsla av att vi har alla våra fel o brister, och det är mänskligt. På ytan ser det så lugnt o fint ut, men vem vet vad som försiggår innanför pannbenet på alla människor vi möter?
Att även han har en inre dialog där han reflekterar över sig själv och sitt liv…det är ju självklart egentligen, det har väl alla. Men av nån anledning är det så lätt att sätta andra människor på pedistal, särskilt om det är fräna kändismusiker som är så coola som man bara kan vara.
Och nu när jag läser igenom vad jag skrivit så tycker jag att det låter så banalt…så naivt. Sånt man skulle ha lärt sig för länge länge sen. Men det gjorde inte jag, så därför får jag lära mig det nu istället.
Det är alltid roligt med nya besökare som ger sig tillkänna.
”Hej,medsyster!
Såg i din Februari-blogg,att du tagit dig ett återfall…..,vilket givetvis är beklagligt!!!
Men vad som är än MER beklagligt…..ja, rent av tragiskt, är att du inte har förstått såpass mycket av hur programmat fungerar, d.v.s att vid varje återfall,så börjar nykterheten från dag 1 (ETT) igen!
Ärligheten är ett av nyckelorden,till en varaktig nykterhet!
/Vänligen, Marina.
“En dag i sänder”….”Ta det lugnt”….”Det viktigaste först”.
Jag har några reflektioner på det du skrev och tar det här för det blir kanske lite långt.
Vad är det för program Du syftar på? Jag är inte delaktig i nåt program som du kanske vetat om du läst lite mer om min resa. Jag har dock funderat på att gå till AA. Jag har hört mycket positivt om det, men jag har ju såklart hört negativt också. Och tyvärr så bekräftar ju du en av dom negativa sakerna jag har hört, för jag gissar att det är det programmet du syftar på. Därmed inte sagt att jag inte kommer att gå dit, alla är ju tack o lov inte som du. Det vet jag eftersom jag har en alldeles ÄKTA syster, en biologisk, som är tolvstegare. Och hon är en av de mest fantastiska människor jag har i mitt liv. Det är mycket tack vare hennes stöd som jag har klarat av det här. Hon peppar o stöttar istället för att hacka, det funkar!! Du borde testa!!
Faktum är att jag blir lite stött över att du insinuerar att jag inte är ärlig. För jag anser att jag är BRUTALT ärlig mot mig själv i det här med min nykterhet och alkoholen. Det kan du läsa om i mina inlägg. Att jag tog ett återfall raderar inte de andra 1094 dagarna då jag varit nykter, så därför tänker inte jag säga att jag börjar om på dag 1 (ETT). DET är inte ärligt mot mig själv. För jag har gjort nåt jävligt bra i att vara nykter i 1094 dagar utan 1095 möjliga. Jag tänker inte slå på mig själv för att jag trillade, jag lärde mig värdefulla saker om mig själv och jag vet varför det hände och hur jag ska förebygga att det händer igen.
Jag tror på kärlek. Jag tror på ljus. Jag tror på uppmuntran och att se det bra och positiva i människor och deras gärningar, Jag tror på förlåtelse och ödmjukhet, även om det är svårt ibland. Jag tror på att var och en av oss har vår egen resa och vår egen väg. Jag tror på Gud. Och jag vet att han hjälper mig även om jag säger att jag varit nykter i tre år fastän jag tog ett återfall i februari.
Oavsett vad programmet säger.
/Cellenrebellen