Jag glömde bort treårsdagen också. Kom på det när jag stod på systembolaget (!) med maken o skulle handla vin till honom. Vi skulle grilla på kvällen och han var vinsugen. Jag ville välja vin, eftersom jag var så jävla bra på det. Hittade kanongoda viner nästan jämt, (men det är klart, jag hade ju gått igenom stora delar av sortimentet).
Precis när jag fick syn på favoriten nummer ett, en sydafrikan vid namn Rooderberg, kom jag på det. Shit, det är tre år sen, IDAG!
Tre år. 36 månader. 156 veckor. 1095 dagar. Varav jag har varit nykter 1094.
Hade jag fortsatt som jag brukade hade jag varit berusad minst 156 gånger till. Nånstans mellan 156 och 468 gånger skulle jag tippa. En till tre gånger i veckan. Undrar hur min hjärna hade mått då? Och min lever?
Och mina barn?
Jag trodde det skulle bli enklare med tiden, och på ett sätt har det kanske det. Det är ju inte rutin att dricka längre.
Men det har blivit svårt på ett annat sätt. I början var allt det negativa så nära, då var jag så motiverad av det. Nu har tiden gått och saker fallit i glömska. Jag har lärt känna nya människor som inte har sett den sidan av mig och som har jättesvårt att tro att det var som det var. För det stämmer inte med den bild som har av mig.
Och jag har börjat ifrågasätta om det verkligen var så illa…och nu förstår jag varför folk trillar tillbaka efter flera år.
För längtan efter ett glas vin har inte minskat. Jag märker att jag har börjat dribbla med mig själv igen, som att utse makens vin tex.
Jag ska sätta mig med mina papper från utredningen och återfallspreventionen. Det är dags att ta nytt beslut. Och jag ska överväga att gå på möte.
Jag längtar efter E och V på alkoholmottagningen där jag gick. Jag behöver prata.
Solong
Men jag tror det är väldigt bra att du är så ärlig och medveten som du är! Lycka till!
Jag kan förstå att det är så, att du ”glömmer” hur illa det var. Jag tycker också det är jättesvårt att fatta att det var så, varje gång jag ser dig så strålar du. Du har verkligen en underbar energi och du är så klok och insiktsfull.
Kram på dig och hälsa Sirigumman också!
grattis till tre år! Du är väldigt stark och modig! För både dig och mig gäller det att ta en dag i taget. Jag har nu ”firat” ett-årsdagen av sista cellgiftsdosen.
många kramar
Effie
Jag tycker du är helt otrolig! Och som Znogge säger, du är medveten om det, och försöker inget dölja. Klart det är svårt ändå, men du fixar det ju på ett kanonsätt!
KRAMAR till dig. Du är bäst!!
Hej,medsyster!
Såg i din Februari-blogg,att du tagit dig ett återfall…..,vilket givetvis är beklagligt!!!
Men vad som är än MER beklagligt…..ja, rent av tragiskt, är att du inte har förstått såpass mycket av hur programmat fungerar, d.v.s att vid varje återfall,så börjar nykterheten från dag 1 (ETT) igen!
Ärligheten är ett av nyckelorden,till en varaktig nykterhet!
/Vänligen, Marina.
”En dag i sänder”….”Ta det lugnt”….”Det viktigaste först”.
Bra – ta fram papprena och sitt ett tag och fundera…..
Vad var bra med spriten?
Säkert inte mycket alls!
Vad är bra med ditt liv idag?
OJ – var ska jag börja????????
Kram på dej! *ler*