Lars Winnerbäck o jag

Tonårsfian o jag satt i bilen o lyssnade på Sommar i P1. Lars Winnerbäck. Vilken snubbe!
Jag gillar hans humor, och hans sätt att berätta om sig själv. Så nära och naket på nåt sätt.
Det väckte en herrans massa tankar att sitta där o lyssna på Lars Winnerbäck. En tanke som dök upp i huvet är, att det är egentligen inte förrän nu som jag fattar vad det på riktigt innebär att leva med Bordeline eller Instabil Emotionell Personlighetsstörning. Och att jag faktiskt gör det.
Jag har nog skrivit nåt om det förut, i allafall reflekterat över det.
Jag trodde ju då, för några år sen, att det var relationen jag levde i som gjorde mig sjuk. Och på sätt o vis var det ju så. Men i botten finns det där andra, som gör att det blir som det blir för mig.
Det är lugnare nu, det är på ett annat sätt nu. Det är inte lika mycket kaos som det var då, så det är lättare att urskilja vad som är vad.
Vad är problem som måste åtgärdas och vad är bordelinereaktioner. Och hur går dom ihop? Jag börjar kunna se ett mönster.  Och jag börjar kunna se vad som är mitt och vad som är andras.

Häromdagen var jag så trött, så trött….Siristumpan har varit sjuk och det har blivit mycket oro och för lite sömn. Jag behövde sova. Jag vet att om jag inte sover så tänker jag inte klart. Allt blir hundra gånger värre och mycket mera katastrof än när jag är pigg. Små som stora saker.
Mitt i det dök en konflikt upp, innan jag hade hunnit sova. Jag lade mig ändå ner och försökte sova men tankarna bara spann i huvudet och jag kände hur ångesten sög tag om mitt mellangärde. Jag försökte att lugna mig med tankarna, resonera mig lugn. Det funkade inte.
Då kom det, suget efter alkohol, lusten att ta en näve lugnande tabletter för att slippa känna. Vilja att göra mig själv illa. Tankarna på livet o döden. Paniken byggdes upp och jag försökte stå emot allt vad jag orkade. För jag visste ju att det går över, jag vet ju att det är inte jag, det är alldeles för starka och förvirrade känslor som jag inte rår på.
Jag insåg att det var på väg att barka åt skogen - igen, och tänkte att jag måste göra något för att stoppa det. Jag gick till byrån där jag har min lilla påse med lugnande medicin, sa till Tonårsfian att “-nu tänker jag ta en tablett för nu behöver jag det. Men jag tar bara en!!”
Jag visade henne och hon fick ta hand om påsen sen så att hon kunde känna sig lugn.
Jag tog min tablett och la mig igen för att försöka vila. Paniken bara växte o växte….
Då kom jag ihåg en sak jag hade läst i Cosmo av alla jävla tidningar. Om bordeline…Att när det blir sådär så kan man fokusera på andningen, räkna andetagen och se till att andas med magen tills det lugnar sig. Såna råd kan ibland låta så himla klämkäcka, men jag gjorde så. Jag låg där o andades och lät tankarna på alkohol, tabletter, självskador och katastrofer vandra förbi, och till slut somnade jag.

Det gick bättre den här gången än förra vändan för drygt tre månader sen. Då tog jag en överdos lugnande tabletter. Det har inte hänt på drygt tre år.

Jag försökte förklara för ungen min vad det är som händer i ett sånt där läge. Det är inte så lätt. För normalt sett så är jag en ansvarsfull vuxen med en massa självinsikt som kämpar på för att inte göra såna där idiotdumma saker.
Hur förklarar man då för sin tonåring varför man helt plötsligt skottar i sig fem lugnande tabletter så att man får kramper och är helt väck…Hur förklarar man det för sig själv?

Vi har inte pratat så mycket om det förut, men nu gör vi det för hon är så bra min lilla tonårsfia. Hon ger sig inte. Hon talar om att nu får du fanimig prata med mig om det där!! För det du gjorde var inte bra, inte snällt, inte smart, inte vettigt, inte ansvarsfullt och dessutom jävligt taskigt mot mig!
Yes…jag kan bara hålla med. Och titta på mig själv och vad det var som ledde fram till att jag gjorde så.
Av det lär mig mig något, för nu finns utrymmet för det.
Jag är snart 40 år gammal och har det såhär. Jag som ska vara den som ska lära mina barn att handskas med känslor…heja!

Och nu är det meningen att jag ska återknytra till det där med Lars Winnerbäck….Jag tror att det han väckte i mig var en känsla av att vi har alla våra fel o brister, och det är mänskligt. På ytan ser det så lugnt o fint ut, men vem vet vad som försiggår innanför pannbenet på alla människor vi möter?
Att även han har en inre dialog där han reflekterar över sig själv och sitt liv…det är ju självklart egentligen, det har väl alla. Men av nån anledning är det så lätt att sätta andra människor på pedistal, särskilt om det är fräna kändismusiker som är så coola som man bara kan vara.

Och nu när jag läser igenom vad jag skrivit så tycker jag att det låter så banalt…så naivt. Sånt man skulle ha lärt sig för länge länge sen. Men det gjorde inte jag, så därför får jag lära mig det nu istället.