Här sitter jag nu och jobbar med positivt tänkande så det ryker ur öronen. Tänker på allt jag har lärt mig genom åren av terapeuter och coacher, alkoholbehandlare och medmänniskor. Och av Kay Pollack.
”Det Per säger om Pål säger mer om Per än det säger om Pål” ”Det Per säger om Pål säger mer om Per än det säger om Pål” ”Det Per säger om Pål säger mer om Per än det säger om Pål”
Jag försöker förekomma alla negativa tankar med positiva. Om jag fyller huvudet med dom positiva så kanske inte dom negativa tar över.
Men vad svårt det är. Vad lätt det är att falla ner i självömkan och känslor av att ha blivit orättvist behandlad.
En kompis ringde och berättade vad hon fick höra häromdagen. Ett halvtimmeslångt samtal där det spyddes galla över mig o min man. Av en i familjen.
Då blir man riktigt riktigt ledsen.
Speciellt som denne familjemedlem inte lagt ner nån som helst tid på att försöka lära känna mig. Han vet ingenting om mig. Inte ett skit. Men han har tydligen en väldig massa åsikter.
Och det gör så satans ont.
Ja, sådant gör ont men den sortens människor ska man inte befatta sig med. Hur svårt det än är så är de inte värda att lägga en minuts tankeverksamhet på. Så uteslut honom ur dina tankar även om kanske en rak höger känns mer lockande…
Vi är så knäppa vi människor, så svårt att INTE ta åt sig av en sån typ, men ack så svårt att se det positiva.
Du, det kommer inbjudningskort till ett visst bröllop snart, men allt hänger på min plastikbedömning och eventuell operation. Kram från oss till er!