Ja, vad ska man säga..?

Det är alltid roligt med nya besökare som ger sig tillkänna.

“Hej,medsyster!
Såg i din Februari-blogg,att du tagit dig ett återfall…..,vilket givetvis är beklagligt!!!
Men vad som är än MER beklagligt…..ja, rent av tragiskt, är att du inte har förstått såpass mycket av hur programmat fungerar, d.v.s att vid varje återfall,så börjar nykterheten från dag 1 (ETT) igen!
Ärligheten är ett av nyckelorden,till en varaktig nykterhet!

/Vänligen, Marina.

“En dag i sänder”….”Ta det lugnt”….”Det viktigaste först”.

 

Jag har några reflektioner på det du skrev och tar det här för det blir kanske lite långt.

Vad är det för program Du syftar på? Jag är inte delaktig i nåt program som du kanske vetat om du läst lite mer om min resa. Jag har dock funderat på att gå till AA. Jag har hört mycket positivt om det, men jag har ju såklart hört negativt också. Och tyvärr så bekräftar ju du en av dom negativa sakerna jag har hört, för jag gissar att det är det programmet du syftar på. Därmed inte sagt att jag inte kommer att gå dit, alla är ju tack o lov inte som du. Det vet jag eftersom jag har en alldeles ÄKTA syster, en biologisk, som är tolvstegare. Och hon är en av de mest fantastiska människor jag har i mitt liv. Det är mycket tack vare hennes stöd som jag har klarat av det här. Hon peppar o stöttar istället för att hacka, det funkar!! Du borde testa!!

Faktum är att jag blir lite stött över att du insinuerar att jag inte är ärlig. För jag anser att jag är BRUTALT ärlig mot mig själv i det här med min nykterhet och alkoholen. Det kan du läsa om i mina inlägg. Att jag tog ett återfall raderar inte de andra 1094 dagarna då jag varit nykter, så därför tänker inte jag säga att jag börjar om på dag 1 (ETT). DET är inte ärligt mot mig själv. För jag har gjort nåt jävligt bra i att vara nykter i 1094 dagar utan 1095 möjliga. Jag tänker inte slå på mig själv för att jag trillade, jag lärde mig värdefulla saker om mig själv och jag vet varför det hände och hur jag ska förebygga att det händer igen.

Jag tror på kärlek. Jag tror på ljus. Jag tror på uppmuntran och att se det bra och positiva i människor och deras gärningar,  Jag tror på förlåtelse och ödmjukhet, även om det är svårt ibland. Jag tror på att var och en av oss har vår egen resa och vår egen väg.  Jag tror på Gud. Och jag vet att han hjälper mig även om jag säger att jag varit nykter i tre år fastän jag tog ett återfall i februari.
Oavsett vad programmet säger.

/Cellenrebellen

 

3 år

Jag glömde bort treårsdagen också. Kom på det när jag stod på systembolaget (!) med maken o skulle handla vin till honom. Vi skulle grilla på kvällen och han var vinsugen. Jag ville välja vin, eftersom jag var så jävla bra på det. Hittade kanongoda viner nästan jämt, (men det är klart, jag hade ju gått igenom stora delar av sortimentet).
Precis när jag fick syn på favoriten nummer ett, en sydafrikan vid namn Rooderberg, kom jag på det. Shit, det är tre år sen, IDAG!

Tre år. 36 månader. 156 veckor. 1095 dagar. Varav jag har varit nykter 1094.
Hade jag fortsatt som jag brukade hade jag varit berusad minst 156 gånger till. Nånstans mellan 156 och 468 gånger skulle jag tippa. En till tre gånger i veckan. Undrar hur min hjärna hade mått då? Och min lever?
Och mina barn?

Jag trodde det skulle bli enklare med tiden, och på ett sätt har det kanske det. Det är ju inte rutin att dricka längre.
Men det har blivit svårt på ett annat sätt. I början var allt det negativa så nära, då var jag så motiverad av det. Nu har tiden gått och saker fallit i glömska. Jag har lärt känna nya människor som inte har sett den sidan av mig och som har jättesvårt att tro att det var som det var. För det stämmer inte med den bild som har av mig.
Och jag har börjat ifrågasätta om det verkligen var så illa…och nu förstår jag varför folk trillar tillbaka efter flera år.
För längtan efter ett glas vin har inte minskat. Jag märker att jag har börjat dribbla med mig själv igen, som att utse makens vin tex.

Jag ska sätta mig med mina papper från utredningen och återfallspreventionen. Det är dags att ta nytt beslut. Och jag ska överväga att gå på möte.

Jag längtar efter E och V på alkoholmottagningen där jag gick. Jag behöver prata.

Solong

 

Livet på en pinne

Ja….vet inte var jag ska börja riktigt. Situationen blev akut….jag rasade. På ett sätt som jag inte har rasat på flera år.
Nu plockar jag skärvor och limmar. Med superlim det här gången så att det inte ska gå sönder en enda gång till. Jävligt starkt superlim. Inte Karlssons klister trots att det fick farmors framtand att sitta fast i två år. (Fast jag tror inte på den storyn längre pappa)

Jag vill säga att jag har HAFT ett återfall, med det är ju inte sant. Jag har TAGIT ett återfall.
Jag drack en halv flaska vodka i ett jävligt svagt, kaotiskt ögonblick. Det är några dagar sen och jag är tillbaka i nykterheten och har inga som helst planer på att fortsätta att återfalla. Det var inte en trevlig upplevelse. Jag hade jävligt ont i huvet efteråt. För att inte tala om konsekvenserna för alla runtomkring. Nu är det damagecontrol på hög nivå.
Jag har ett bra supportsystem. Världens bästa tror jag. Ska nominera dom till Nobelpriset i “support av dysfunktionella syskon”

Jag har inbokade tider på psyket för stödsamtal. Jag kan det här, jag har gjort det x antal gånger förut. Det kallas mitt liv.
Det gick nästan tre år av må bra, det är rekord. Jag har aldrig mått bra så länge förut.

Jag är hoppfull, det kommer att bli bra. Men det tar kanske lite tid, och jag skriver kanske inte här så mycket på ett tag, eller så gör jag det.

Oroa er icken. Jag har mig själv, jag har min familj, jag har mitt supportsystem och jag har Gud.

Solong

Aj då

Min favoritskådis alla kategorier, Drew Barrymore har tydligen trillat dit igen. Återfall, inte kul alls!
Men, hon fixar det säkert, hon vet ju hur man gör.
Och nånstans kan jag fatta att om ens livs kärlek tar slut så vill man kanske supa skallen i bitar…
Det är det där med smärtan..den där förbannade, eviga smärtan som sticker upp sitt fula tryne lite titt som tätt, den vill man ju bara bli av med ibalnd.
Det finns bättre sätt än att dricka, då tenderar den att bli större sen, men just då är det ju rätt skönt…det kan man ju inte förneka.

Solong

Bordelineutbrott

Japp, så är det. Here we go again eller nåt.
Jag trodde att mina dagar som psykstörd var över men så var inte fallet.
Kasta nån ny utmaning på mig så rasar jag som ett korthus.
Kämpar som ett svin för att hålla näsan ovan vattenytan. Det är ett steg i taget som gäller.
Ångesten river i mig som den inte har gjort på 2,5 år, spriten är inlåst och krissamtal bokade.

Det är ju det jag har väntat på hela tiden, och jag antar att man får vad man ber om.
Det som är så synd nu är att jag kan ju inte skriva om det här eftersom jag inte längre är anonym. Delvis mitt eget val, delvis andras.
Jag har varit för oförsiktig med vem jag har lämnat ut min blogg till.
Mitt behov av att skriva av mig jobbiga saker finns kvar, och sålänge dom handlar enbart om mig är det ju en sak, men när det är andra inblandade blir det knepish.

En stolt cellenmorsa!!

Jag är alltid stolt över mina barn, men idag blev jag lite extra stolt, och lite rörd till o med.
Tonårsfian kom hem och berättade att hon blivit medlem i en förening. Hon undrade om det var ok, för det kostade 50 kronor/år.
Jag frågade såklart vad det var för en förening, och hon sa att det var Ungdomarnas Nykterhetsförbund.
Självklart är det ok

När jag genomgick min behandling för alkoholberoendet, så ändrades många av mina uppfattningar och ståndpunkter. En av dom var att jag förut tyckte at det var ok om barnen smakade alkohol, och jag räknade med att dom skulle komma hem och vara onyktra nån gång under högstadietiden.
Det ändrades ju, och jag meddelade Tonårsfian det, att det är nolltolerans som gäller tills hon är 18 år.
Då var hon arg och tyckte det var orättvist. Vi har haft många diskussioner om det.
Jag vet ju att hon också har ändrat sig, men det var lite coolt idag när hon kom hem och talade om att hon gått o blivit medlem där.
Och inte bara det, hon har dessutom inspirerat sina kompisar att gå med också.
Mamman är mycket stolt!!
Sen är det ju bara att hoppas på att det inte är en skenmanöver, för att kunna partaja fritt…som ett av mina syskon gjorde för att lura pappa.
Men jag tror jag skulle märka om det händer faktiskt!

Idag har vi varit till Hemse torgdag. Det är en marknad, och det var riktigt kul. Man går omkring och pratar med olika människor man springer på. Det är det det går ut på. Sen handlar man lite av knallarna också. För min del så blev det ett par schyssta graninge vandringskängor för 350 kronor. Det är vad jag kallar fynd!!

Fynda gjorde vi i helgen också. I lördags tog vi en liten tripp till GeKås i Ullared, i studiesyfte
Men en å annan pinal handlade jag i allafall. Bl.a en ny handväska för 90 kronor, helt ok.
Anledningen att vi kunde fara dit sådär huxflux bara var att vi hälsade på vänner i småland under helgen.
Vi blev servade och bortskämda i dagarna tre, och det var jättemysigt!!
Vi kommer att åka dit snart igen, både till vännerna och till Ullared.
Jag och maken gjorde en deal: När jag har gått ner 10 kilo åker vi!! Nu har jag gått ner 2…hehe.
Motivation är A och O

Var till njurläkaren idag och gjorde uppföljning på raset som skedde när jag väntade Siri. Det såg bättre ut, men jag läcker tydligen fortfarande protein/äggvita. Nästa steg är att göra ett ultraljud på njurarna och ta om proverna om tre månader. Kan hända det tar längre tid för allt att normaliseras. Om inte vill dom dom göra en biopsi, men det tror jag nog inte ska behövas.
Jag har för avsikt att må bra nu.

Lillgumman mår hur bra som helst. Go och glad varje dag. Hon bara smajlar o ler, och humor har hon också. Hon är expert på att få mig att bryta ihop i asgarv under amningen.
Hon vägde 8600 sist, det var för en vecka sen. Det blir ajaj i min rygg det.
Aj!
Fast nu smajlar hon inte, hon har tröttnat på att ligga på golvet..inte lolit!!

Solong!!

Kusinbesök och svensexa

Min goa kusin har varit här och hälsat på sedan i måndags. Hon tog sina 2 barn som är 11 och 13 och åkte hit helt enkelt, en kompis till sonen fick följa med också.
Det var sista veckan stugan var ledig för i sommar å dom fick bo där, och det tror jag dom trivdes med.
Det blev besök på både Kneippbyn och Lummelunda för deras del, å sen har vi haft det trevligt o mysigt på kvällarna.

Igår åkte vi in till stan med picknick korg o filtar. Det var så att vi fick nys om att min lillebror, som gifte sig i hemlighet för ett halvår sen, skulle komma inseglandes i hamnen kl 19.00.I en optimistjolle.Det ville vi ju inte missa.
Han hade sällskap i optimistjollen, av en kompis som också gifte sig i hemlighet för snart ett år sedan. Dom trodde väl att dom skulle slippa det där med svensexa och så, men ack så fel dom hade. Så igår gick det av stapeln.
Det ska bli spännande att höra hur han har haft det
Han var så fin där han kom i sin lille jolle. Värsta 70-tals kostymen med rosa skjorta och om jag minns rätt, röd slips. Ojojoj…

Jag minns min möhippa som mina vänner hade för mig när jag gifte mig med barnens pappa. Vi var par nr 2 ut i gänget, och det var väl fortfarande kul att arrangera såna, för det var helt otroligt genomtänkt och planerat alltihop.
Jag flög både helikopter och hoppade bungyjump. Badade i fontänen i kungsan iförd pippiperuk, nätstrumpor, jättestora fula trosor, t-shirt med obcent tryck och gummistövlar. Jag var så fin så! Det är en dag jag har kommit ihåg med glädje i många år nu.

Nu är jag riktigt trött, ska gå upp och lägga mig bums. Det har varit fullt ös hela dagen. Har fixat däck till bilen så nu kör jag lagligt igen, dubbarna har suttit på till idag. Ajajajaj.
Åsså har vi storhandlat, slängt en massa skräp, glas o sånt, städat på gården och fixat i största allmänhet.
Siri har haft ont i magen lilla skruttan, så henne har vi turats om att bära på jag o tonårsfian. Lillfian kom med båten på eftermiddagen, så hon har också kånkat. Det är skönt att hon är här nu lillgumman. Hon stannar i 2 veckor i första omgången. Det tycker jag är toppen!!!

Gonatt alla och ha en riktigt riktigt skön midsommar!!!( Min tredje utan nubbe minsann!)

Shit, jag missade 2 årsdagen!

Då måste jag ju ha lyckats med målsättningen att inte göra karriär som nykter alkoholist i allafall..

Här är förra årets beslut. 

Jag har inte ändrat filosofi utan mitt beslut förblir att fortsätta att vara nykter ett år i taget med målsättningen att det ska vara livet ut. Jag känner mig väldigt trygg i det hela nu, och jag har faktiskt klarat dom här 2 åren utan ett enda återfall. Det är jag ganska stolt över…

Men å andra sidan, kan det ju vara så att jag hade min återfall innan jag faktiskt tog det stora beslutet. Jag hade ju försökt ett par gånger på egen hand innan jag bad om hjälp. Hjälpen fick jag först efter 4 månader, men det gjorde mycket att jag visste att det var på g. Sen hade jag ju fattat att jag hade seriösa problem.
Det var väl det som var den springande punkten liksom. Fram till den 30 maj för 2 år sedan trodde jag ju inte att problemen var så värst allvarliga.
Det var när min läkare upplyste mig om vilken nivå mitt drickande var på, som jag fattade. Hon sa att det handlade om grovt missbruk, och jag trodde att jag skulle lätta en halvmeter ur stolen. Jag drack ju bara lite för mycket vin…ju…
Jag är så glad att jag fattade. Jag trodde det skulle bli trist o tråkigt att leva utan alkohol, men där hade jag fel. Det går hur bra som helst. Visst kan jag sakna det ibland, och visst var det lite kul att uppleva ett rus igen vid förlossningen av lustgasen, men det är definitivt inte värt det pris jag skulle få betala om jag började dricka igen. Inte en chans!

Barndomsminnen modell tråkiga

Min barndom var inte så bra. Jag har väl skrivit om det lite här o där i bloggen, men kanske inte gått in så mycket på detaljer. Det känns inte så väsentligt.

Men idag när jag pratade med syrran, så fick jag veta saker som fick det skaka om en del här. Hon träffade ett par som var familjens bästa vänner på 70-talet när vi ännu var små. Ingen av oss har träffat dom sedan vi flyttade från det lilla samhället vi bodde i då (1980) Syrran sprang på dom för ett tag sen, och igår träffades dom igen.

Oj vad svårt det är att hitta orden nu…det brukar flyta på bra när jag skriver annars..

Det här paret, var alltså våra bästa vänner. Vi var mycket hos dom hela familjen och jag tyckte jättemycket om dom. Jag gick i samma klass som deras äldsta son och han var nog lite av en hjälte för mig. Månne till o med min första kärlek.

När mamma flyttade blev pappa ett vrak. Han drack och mådde inte alls bra. Då fanns dom här människorna för oss. Jag minns inte så mycket av det. Mest en gång när pappa hade blivit jättefull och somnat ute på verandan. Då gick vi bort till dom alla fyra (syskon) och bad om hjälp. Sen är det mesta från den tiden mest ett töcken. Livet gick vidare, vi flyttade och tappade kontakten med dom. 

Jag funderade ofta på om dom kom ihåg oss. Om dom hade sett nåt av det elände vi levde i osv. Hade väl funderingar på att ta kontakt och fråga lite om den tiden, men la ner dom planerna efter ett antal andra försök att prata med andra vuxna som funnits omkring oss. Det blev aldrig nåt bra av såna samtal, kuratorn i skolan tex, hon försvarade sig bara, vår styvmor under tio års tid hade aldrig sett eller fattat nåt….vilket är väldigt konstigt. Jag tror det blev för smärtsamt, och jag orkade inte ta att fler vuxna inte hade sett eller brytt sig. Jag funderade väl på om dom ens mindes oss..

Det visade sig igår att dom visst mindes oss, väldigt mycket till o med. Dom har funderat mycket på hur det gått för oss, vart vi tagit vägen, hur vi klarat oss osv. Dom berättade saker som inte ens vi minns, om hur pappa var stupfull och somnade ute i trädgården lite titt som tätt. Vi hade tydligen kommit och bett om hjälp mer än en gång när pappa var full. Det skrämmer skiten ur mig att jag inte minns hur det var, att det har hänt en massa saker som jag inte kan minnas..

Dom frågade syrran hur det var med mig, och en sak som verkligen skakade om mig var att dom hade frågat om jag drack mycket? Utan att syrran hade sagt nåt om min alkoholism… “Hur är det med Cellis….dricker hon?” Sist jag träffade dom gick jag typ i femman…hade väl aldrig rört en droppe alkohol då. Hur kunde dom veta? Hur kunde det märkas redan då att det skulle bli så? Jag visste det ju själv från tidig ålder, att det skulle barka åt skogen om jag ens PROVADE några droger. Alkohol såg jag väl inte som en drog då…Märkligt!

Dom såg…SÅG verkligen. Och dom gjorde nåt. Såg till att pappa tog sig i kragen o började plugga tex. Och dom minns mig, dom minns oss..och dom tycker om oss. Dom sa till och med att dom ser på oss som lite som sina egna barn, vi är liksom deras barn också, fast vi inte har setts på typ 30 år…

En sak som jag kände mycket innan jag kom tillrätta med många av mina trauman, var att jag alltid saknade nån som tog hand om mig. Jag hade ett oändligt behov av att bli omhändertagen. Överallt hittade jag människor som jag kunde se som mammor o pappor. Jag hakade mig fast som en igel på dessa människor och ville få bekräftelse o kärlek. Men dom här två vågade jag aldrig kontakta, för jag kände mig så usel och värdelös, och jag var så rädd att bli avvisad av dom två.

Jag är glad att jag inte har det behovet idag, och på ett sätt är jag nog glad att jag inte tog kontakt också, för jag tror att jag var tvungen att gå den här vägen som jag har gått för att kunna bli “fri” från eländet. Lösningen var aldrig att hitta nån som tog hand om, utan att lära mig att ta hand om själv. Det som gått mig förlorat som barn är ju borta, det går ju inte att ersätta. Man måste lära sig att leva med det bara, och ge det till sig själv på nåt vis.

Det var ett omtumlande samtal. Jag ser fram emot att träffa dom själv snart, även om jag inte direkt känner behovet av att sitta och älta det som varit. Det blir mest tungt, och mörkt o svart..jobbigt. Men det skulle vara så kul att ses. Och tänk om jag kan få träffa sonen också, min gamla klasskompis. DET skulle va jättekul, har inte sett honom sen jag var 11 år. *s*

Nu ska jag ut o städa stugan. Av graviditetsoro har jag inte märkt ett skvatt idag, det är jätteskönt!

Solong!

Snart 2 år

Mmm, så är det, 2 årsdagen närmar sig.

Minns hur det var vid 1-årsdagen, det var jättestort och jätteviktigt. Och jag trodde nog att det skulle vara så varje årsdag. Fast nu inser jag att det inte kommer att vara så.

Visst är det kul att jag snart har fixat 2 hela år, men nu finns det så mycket annat som fyller mitt liv så det där med alkoholen och nykterheten tar mindre o mindre plats. Det är coolt tycker jag. Känns bra.

Nu ska jag bänka mig i TV soffan och bara vara resten av kvällen….najs.

Bye