Lars Winnerbäck o jag

Tonårsfian o jag satt i bilen o lyssnade på Sommar i P1. Lars Winnerbäck. Vilken snubbe!
Jag gillar hans humor, och hans sätt att berätta om sig själv. Så nära och naket på nåt sätt.
Det väckte en herrans massa tankar att sitta där o lyssna på Lars Winnerbäck. En tanke som dök upp i huvet är, att det är egentligen inte förrän nu som jag fattar vad det på riktigt innebär att leva med Bordeline eller Instabil Emotionell Personlighetsstörning. Och att jag faktiskt gör det.
Jag har nog skrivit nåt om det förut, i allafall reflekterat över det.
Jag trodde ju då, för några år sen, att det var relationen jag levde i som gjorde mig sjuk. Och på sätt o vis var det ju så. Men i botten finns det där andra, som gör att det blir som det blir för mig.
Det är lugnare nu, det är på ett annat sätt nu. Det är inte lika mycket kaos som det var då, så det är lättare att urskilja vad som är vad.
Vad är problem som måste åtgärdas och vad är bordelinereaktioner. Och hur går dom ihop? Jag börjar kunna se ett mönster.  Och jag börjar kunna se vad som är mitt och vad som är andras.

Häromdagen var jag så trött, så trött….Siristumpan har varit sjuk och det har blivit mycket oro och för lite sömn. Jag behövde sova. Jag vet att om jag inte sover så tänker jag inte klart. Allt blir hundra gånger värre och mycket mera katastrof än när jag är pigg. Små som stora saker.
Mitt i det dök en konflikt upp, innan jag hade hunnit sova. Jag lade mig ändå ner och försökte sova men tankarna bara spann i huvudet och jag kände hur ångesten sög tag om mitt mellangärde. Jag försökte att lugna mig med tankarna, resonera mig lugn. Det funkade inte.
Då kom det, suget efter alkohol, lusten att ta en näve lugnande tabletter för att slippa känna. Vilja att göra mig själv illa. Tankarna på livet o döden. Paniken byggdes upp och jag försökte stå emot allt vad jag orkade. För jag visste ju att det går över, jag vet ju att det är inte jag, det är alldeles för starka och förvirrade känslor som jag inte rår på.
Jag insåg att det var på väg att barka åt skogen - igen, och tänkte att jag måste göra något för att stoppa det. Jag gick till byrån där jag har min lilla påse med lugnande medicin, sa till Tonårsfian att “-nu tänker jag ta en tablett för nu behöver jag det. Men jag tar bara en!!”
Jag visade henne och hon fick ta hand om påsen sen så att hon kunde känna sig lugn.
Jag tog min tablett och la mig igen för att försöka vila. Paniken bara växte o växte….
Då kom jag ihåg en sak jag hade läst i Cosmo av alla jävla tidningar. Om bordeline…Att när det blir sådär så kan man fokusera på andningen, räkna andetagen och se till att andas med magen tills det lugnar sig. Såna råd kan ibland låta så himla klämkäcka, men jag gjorde så. Jag låg där o andades och lät tankarna på alkohol, tabletter, självskador och katastrofer vandra förbi, och till slut somnade jag.

Det gick bättre den här gången än förra vändan för drygt tre månader sen. Då tog jag en överdos lugnande tabletter. Det har inte hänt på drygt tre år.

Jag försökte förklara för ungen min vad det är som händer i ett sånt där läge. Det är inte så lätt. För normalt sett så är jag en ansvarsfull vuxen med en massa självinsikt som kämpar på för att inte göra såna där idiotdumma saker.
Hur förklarar man då för sin tonåring varför man helt plötsligt skottar i sig fem lugnande tabletter så att man får kramper och är helt väck…Hur förklarar man det för sig själv?

Vi har inte pratat så mycket om det förut, men nu gör vi det för hon är så bra min lilla tonårsfia. Hon ger sig inte. Hon talar om att nu får du fanimig prata med mig om det där!! För det du gjorde var inte bra, inte snällt, inte smart, inte vettigt, inte ansvarsfullt och dessutom jävligt taskigt mot mig!
Yes…jag kan bara hålla med. Och titta på mig själv och vad det var som ledde fram till att jag gjorde så.
Av det lär mig mig något, för nu finns utrymmet för det.
Jag är snart 40 år gammal och har det såhär. Jag som ska vara den som ska lära mina barn att handskas med känslor…heja!

Och nu är det meningen att jag ska återknytra till det där med Lars Winnerbäck….Jag tror att det han väckte i mig var en känsla av att vi har alla våra fel o brister, och det är mänskligt. På ytan ser det så lugnt o fint ut, men vem vet vad som försiggår innanför pannbenet på alla människor vi möter?
Att även han har en inre dialog där han reflekterar över sig själv och sitt liv…det är ju självklart egentligen, det har väl alla. Men av nån anledning är det så lätt att sätta andra människor på pedistal, särskilt om det är fräna kändismusiker som är så coola som man bara kan vara.

Och nu när jag läser igenom vad jag skrivit så tycker jag att det låter så banalt…så naivt. Sånt man skulle ha lärt sig för länge länge sen. Men det gjorde inte jag, så därför får jag lära mig det nu istället.

En bättre dag

Det är roligare idag. Och roligare blir det för syrran kommer.

Barnen är sommarlovslata och tittar på en Arn dvd som jag fick i posten idag. Siri sover och jag har rensat lite ogräs. Halva landet gjordes i helgen, nu är det andra halvan kvar och den är helt igenvuxen så det tar lite mera tid.

Det är sommar!!! Är det nån som har märkt det? Och för första sommaren på ages så är jag i fas! Jag är liksom medveten om att det snart är midsommar. Det kommer inte bara och överfaller mig en vacker dag att det är slutet av juli och att sommaren snart är slut. Nu är jag med!! Jag tänker ta vara på varenda liten dag den här sommaren. Ta vara på, då menar jag vara med liksom, inte bara låta dagarna flyta ihop. Feels good!

Imorgon ska jag köpa cykel. En röd, jättefin Monark. Begagnad, tre växlar, obetydligt använd fast 5 år gammal, typ. Men har bara cyklats på några få gånger. Dess förre ägare, en kompis, ramlade så illa så hon kan inte cykla mer. Knäet blev helt trasigt och blir aldrig bra igen.
Och eftersom jag behöver en cykel till mig o Siri von Sötnos, så blir jag dess nye ägare.

Åsså har jag skrapat lotter idag och vunnit 80 kronor. Bara en sån sak liksom!

Blablabla…

Nu vaknar Siri

Solong!

 

Ovanligt tråkig dag

Idag har varit en sån där dag när allt bara är trist. Har inte fått ett endaste dugg gjort. Har bara vandrat omkring som en osalig ande och varit rastlös. Varför är det så vissa dagar??
Det finns ju hur mycket som helst jag skulle kunna hitta på med en ettåring och ett gäng tonåringar i huset - men icke.
Det var säkert för att det åskade imorse. Allt kom liksom av sig på nåt vis.
Trött är jag också. Ska gå o sova nu, fast jag har sovit i 2 (!) omgångar idag…? Hmmm…
Lite ur gängorna kanske?

Men det går över på onsdag för då kommer finaste finsyrran med sin lilla familj

Solong!!

Silly me

Det är ju lite typiskt mig också att hänga upp mig på en negativ sak när det finns många fler positiva.

TACK, tusen TACK för alla goa, varma, stöttande, peppande, kärleksfulla och snälla kommentarer!!!!
Massa kram!!

Gutemarschen

Igår var jag ute o gick en sväng. 28 km. Från Lickershamn till Visby. Jag har ont i rumpa o lår idag, men oj så kul jag hade.
Jag lyckades ta mig hela den 28 km långa sträckan över stock o sten, strand o skogsstigar, berg och hästhagar - på under fem timmar. Fyra timmar fyrtiofem minuter.
Jag är lite stolt över mig själv. Fattar inte riktigt vart jag fått denna kondition ifrån….?

Siri var hos sin faster hela dan och det funkade jättebra. Faster vill gärna vara barnvakt mellan varven, och nu tycker jag att lillfian är tillräckligt stor för att jag ska klara av att lämna bort hene lite utanför den närmste familjen. Och att det gick så bra igår visar ju på att det inte är för tidigt. Skönt att få en dag för mig själv sådär, eller en halv allafall.

Jag hade ju kunnat gå långsammare och njutit mer av utsikten och den fantastiska naturen, då hade jag fått mera tid för mig själv o mina egna tankar. Men det funkar inte riktigt att ställa mig på en startlinje med hundratals andra och sen säga att jag ska ta det lugnt. Jag är helt enkelt inte funtad så. Det kan ju vara lite synd ibland, men men.
Gjorde en liknande grej när Mellanfian var 4 månader. Då skulle jag cykla tjejetrampet. Fick min mosters startnummer, hon hade brutit foten och kunde inte cykla. Jag tänkte att det kunde ju vara en mysig liten söndagsytflykt.
Jo.
Det hade det ju kunnat vara.
Jag cyklade dom 4.2 milen på två timmar. Dan efter kunde jag inte gå. Helt plötsligt la mitt ena knä bara av. När jag var på dagis för att hämta Tonårsfian. Jag kunde inte ta mig därifrån, så det var bara att ringa efter hjälp.
Man skulle ju kunna tro att jag blivit lite klokare på dom 14 år som gått sedan dess - men icke.
Jag tänker inte anmäla mig till tjejemilen i år. Jag har sprungit den på ren vilja, helt otränad förr, och det vore inte så snällt mot mina knän. Jag har trots allt ett BMI på strax över 30, och det blir lite väl stor påfrestning.
Jag skulle kunna intala mig själv att jag skulle gå hela vägen, bara ta mig runt. Men jag vet ju hur jag funkar, så det får vänta allafall 10 kilo, nästa sommar kanske..?

 

Nu har Siri trttnat på sin gåstol.

 

Solong!

 

 

Blommor, bebis och mammatankar

Jag har planterat om blommor idag. Tog med mig lillungen och åkte till Lind’s inne i Visby. Köpte några krukor och jord o lite annat stuff. Hade komponerat ihop såååå fina pelargoner till balkonglådorna på verandan men det var visst för tidigt. Inte innan frostnätterna är slut. Nähä….så då fick det bli lite kryddor istället, som ska planetars ut i trädgårdslandet senare. Just nu står som i krukor i fönstret.

Jag har officiellt blivit tant nu förresten. Pelargoner och Begonier är tantblommor. Jag har ALDRIG gillat dom förut. Jag har verkligen vägrat att befatta mig med dom, men nu har jag insett att dom är jävligt fina. Å eftersom jag sätter en stolthet i att vara tant så….

Det är kul att pula ute…mysigt. Finns inte riktigt den tiden jag vill bara. Lillstumpan är lite otålig och tycker inte det är så kul att sitta i vagnen o glo på tant mamma som planterar blomster.

Åsså har jag ju såklart pratat med syrran! Vi pratar nästan varje dag och det är en lyx utan dess like att vi är småbarnsföräldrar samtidigt! Så himla coolt!! Vem fasen hade kunnat tro det för ett par år sedan *s*
Min lille systersom har så ont i sin lilla mage. Det har provats med än det ena.,än det andra, och snart har syrran uteslutit allt ur kosten. Hon kommer magra nåt förskräckligt om det ska va såhär!! Det finns några halmstrån kvar som ska testas och jag hoppas på dom!

Den här mamman börjar känna sig lite trött o sliten. Det är dåligt med egen tid. Jag måste bli bättre på det. Sticka iväg o simma eller nåt en eller ett par kvällar i veckan. Idag fantiserade jag om att ligga på en strand med en bok, alldeles ensam, och bara vara. Lapa sol och läsa o lyssna på tystanden. Nu är kanske inte en strand bästa alternativet för tystnad, men det är andra ljud än här.

Solong!

 

På bättringsvägen

Nu mår alla bättre här i huset. Siri har börjat äta igen och är mycket piggare, fast fortfarande lite svidig och vill gärna vara nära.
Jag har haft fullt upp med att planera och inhandla veckans mat, åsså har jag gjort budget. Har hittat en kanonbra sida där man kan göra sin hushållsbudget. Gillar den skarpt och helt plötsligt blev det kul med ekonomin.

Nu är klockan mycket och jag har knappt sett min man idag så nu ska jag gå och umgås lite med honom!
Egentligen har jag ju mycket mer att skriva om, men det får jag göra imorgon istället!

Solong!

Vad va det jag sa!!

Det är inte helt lätt det där med att vara tonårsmamma och hävda att man vet bättre än som barn. Nånstans måste dom ju själva också får börja lära sig av sina egna misstag.
Här har vi ett strålande exempel på det.

Lillfian har varit genomförkyld hela veckan och har varit hemma från skolan större delen av veckan. Hon blev av med febern i onsdags, men lät fortfarande igår som att hon skulle hosta upp lungaorna.
Nåväl, den lilla ville så gärna följa med på ett läger, och jag tvärvägrade. Men hon tjatade. Och jag sa att ok, bevisa att du är frisk då!! Och hon städade sitt rum och försökte på alla sätt visa hur pigg hon var.
Så jag lät henne åka.

Big Mistake!

Inatt klockan 00.30, när jag själv låg däckad av magåkomman som går i familjen, fick jag ett sms. “Mamma kommer du döda mig om jag säger att jag vill åka hem” Sen ännu ett….”Snälla mamma, vakna”
Min telefon hade jag såklart glömt på toaletten sista gången jag satt där en halvtimme eller nåt. Så sms:n såg jag klockan halvtvå på natten. Jag blev ju livrädd och trodde att det hänt nåt. Ringde o väckte Bonusfian som också är där eftersom jag inte fick tag på Lillfian. Hon fick gå o väcka henne och jag fick prata med henne. Hon är magsjuk. Spyr inte dock, precis som jag. Men det är ju inte så kul allafall. Bland en massa nya människor, sitta på toan…nääääee. Inte lolit!
Så jag har ju inget annat val än att sätta mig i bilen och åka dom 12 milen tur o retur för att få hem ungen.

Hon har dessutom tappat sin mobil - i toaletten!
Ojojojoj

Jag blev inte vargmat

Det gick bra! Jag pustar ut och kan vara lugn till nästa gång det är dags för omprövning, om ett knappt år.
Min handläggare på försäkringskassan verkar ju ha fattat galoppen. Läkaren är det väl lite si o så med, men han är ju som vi alla vet, inte så insatt.
Han kom inte ens ihåg när vi träffades senast. Om han hade uppdaterat sig lite innan mötet kanske han hade vetat det. Jag minns inte heller när det var, men jag är inte läkare.
Sen verkade han mest bekymra sig för försäkringskassan nya hårdare regler som komma skall, men det är inte hans jobb. Det tar försäkringsakasan hand om så bra själva. Hans jobb är att behandla och bedöma mig. Om han gör det så blir det nog som det ska.
Handläggaren tyckte att inför nästa gång så ska vi göra en varaktighetsbedömning. Hon menade att nu har det varit såhär i snart 10 år för mig, och jag har rehabiliterats och arbetstränats och sysselsatts. Alltid med samma resultat. Det går jättebra ett tag, men sen skiter det sig. Och ja, det är ju så det har varit. Det funkar sålänge jag mår okej, när jag dippar så rasar allt igen.
Och det är tröttsamt. Det är jävligt tröttsamt. Att misslyckas gång på gång, resa sig och göra nya försök för att sedan misslyckas en gång till. Det gör saker med mitt psyke och min bild av mig själv.
Det känns bra att slippa bråka.

Tackar för alla goda tankar och fina kommentarer!

Jag är nåt mer på spåren!!!

Idag har varit en mycket givande dag.
Jag har varit med brorsan och svägerskan på FEBE-dag. FEBE är ett nätverk för föräldrar som förlorat barn.
Lillebror o hans fru förlorade sin lille son en vårdag för snart fem år sedan. Han dog i magen samma dag som han var beräknad att födas.
I FEBE har dom funnit stöd och gemenskap  med andra föräldrar som också mist barn i olika åldrar o skeden av livet.
Varje år arrangerar FEBE en speciell dag med samvaro, en föreläsning och sist en minnsestund med namnuppläsning o ljuständning för de förlorade barnen. Jag har varit inbjuden flera gånger men av olika anledningar har jag inte varit med förut.
Men idag var jag det.
Och det är jag väldigt tacksam för.
Föreläsaren var kanonbra. Han heter Anders Magnusson och är grundare av Svenska Institutet för Sorgebearbetning.
Han pratade om hur att bearbeta sorg.

Sorg, då tänker i allafall jag mest på sån sorg som hör ihop med att någon dör, men sorg kan man drabbas av vid andra förluster också.
Skilsmässa tex, eller andra separationer, förust av tillit o trygghet eller sjukdom. Han tog upp flera olika exempel.

Tänk om………..

Tänk om det är så att, min borderline, egentligen handlar om en massa ackumulerad, obearbetat sorg…..
Det är en tanke som är värd att tänkas. Och utforskas.

Jag har ju gått i terapi. I krissamtal och stödsamtal. Jag har pratat en massa om de olika trauman jag upplevde som barn och även senare i livet. Jag har pratat o pratat o pratat. Och jag har lärt mig att hantera känslorna någorlunda genom kognitiv terapi.
Men jag har aldrig läkt de känslomässiga såren jag har. För att jag inte vet hur man gör.
Jag har försökt. Genom att gå på New Age-kurser av olika slag. Där skulle man dra upp allt igen och sen leva ut skiten. Jag levde ut så att mina knän o knogar blev blodiga och min röst försvann och jag var alldeles utmattad, men inte fan läkte jag för det.

Det Anders gjorde idag var att ge mig hopp om att det finns en väg till känslomässig läkning. Ett sätt att komma ur denna oändliga smärta jag går omkring och bär på dagarna i ända.
Den smärtan är så stor, och så tung mellan varven, att jag ibland undrar hur jag ska kunna leva vidare med den. Men idag fick jag hopp!!!

Och det bästa är att det är inget flum. Det är inga teorier som nån har kokat ihop utan det är en metod som har kommit till ur praktisk, egenlevd erfarenhet. Och den har 30 år på nacken. Och hoppet hoppar väldigt mycket i mig. Rent av studsar!

Jag ska börja med att läsa den här boken

Det har vart en bra dag idag.

Tack lillebror o svägerskan för att jag fick följa med! Puss, ni är bästast!!
Och TACK Anders för att du gett mig hopp om ett liv med mindre ont.

Solong