Tonårsfian o jag satt i bilen o lyssnade på Sommar i P1. Lars Winnerbäck. Vilken snubbe!
Jag gillar hans humor, och hans sätt att berätta om sig själv. Så nära och naket på nåt sätt.
Det väckte en herrans massa tankar att sitta där o lyssna på Lars Winnerbäck. En tanke som dök upp i huvet är, att det är egentligen inte förrän nu som jag fattar vad det på riktigt innebär att leva med Bordeline eller Instabil Emotionell Personlighetsstörning. Och att jag faktiskt gör det.
Jag har nog skrivit nåt om det förut, i allafall reflekterat över det.
Jag trodde ju då, för några år sen, att det var relationen jag levde i som gjorde mig sjuk. Och på sätt o vis var det ju så. Men i botten finns det där andra, som gör att det blir som det blir för mig.
Det är lugnare nu, det är på ett annat sätt nu. Det är inte lika mycket kaos som det var då, så det är lättare att urskilja vad som är vad.
Vad är problem som måste åtgärdas och vad är bordelinereaktioner. Och hur går dom ihop? Jag börjar kunna se ett mönster.  Och jag börjar kunna se vad som är mitt och vad som är andras.

Häromdagen var jag så trött, så trött….Siristumpan har varit sjuk och det har blivit mycket oro och för lite sömn. Jag behövde sova. Jag vet att om jag inte sover så tänker jag inte klart. Allt blir hundra gånger värre och mycket mera katastrof än när jag är pigg. Små som stora saker.
Mitt i det dök en konflikt upp, innan jag hade hunnit sova. Jag lade mig ändå ner och försökte sova men tankarna bara spann i huvudet och jag kände hur ångesten sög tag om mitt mellangärde. Jag försökte att lugna mig med tankarna, resonera mig lugn. Det funkade inte.
Då kom det, suget efter alkohol, lusten att ta en näve lugnande tabletter för att slippa känna. Vilja att göra mig själv illa. Tankarna på livet o döden. Paniken byggdes upp och jag försökte stå emot allt vad jag orkade. För jag visste ju att det går över, jag vet ju att det är inte jag, det är alldeles för starka och förvirrade känslor som jag inte rår på.
Jag insåg att det var på väg att barka åt skogen - igen, och tänkte att jag måste göra något för att stoppa det. Jag gick till byrån där jag har min lilla påse med lugnande medicin, sa till Tonårsfian att “-nu tänker jag ta en tablett för nu behöver jag det. Men jag tar bara en!!”
Jag visade henne och hon fick ta hand om påsen sen så att hon kunde känna sig lugn.
Jag tog min tablett och la mig igen för att försöka vila. Paniken bara växte o växte….
Då kom jag ihåg en sak jag hade läst i Cosmo av alla jävla tidningar. Om bordeline…Att när det blir sådär så kan man fokusera på andningen, räkna andetagen och se till att andas med magen tills det lugnar sig. Såna råd kan ibland låta så himla klämkäcka, men jag gjorde så. Jag låg där o andades och lät tankarna på alkohol, tabletter, självskador och katastrofer vandra förbi, och till slut somnade jag.

Det gick bättre den här gången än förra vändan för drygt tre månader sen. Då tog jag en överdos lugnande tabletter. Det har inte hänt på drygt tre år.

Jag försökte förklara för ungen min vad det är som händer i ett sånt där läge. Det är inte så lätt. För normalt sett så är jag en ansvarsfull vuxen med en massa självinsikt som kämpar på för att inte göra såna där idiotdumma saker.
Hur förklarar man då för sin tonåring varför man helt plötsligt skottar i sig fem lugnande tabletter så att man får kramper och är helt väck…Hur förklarar man det för sig själv?

Vi har inte pratat så mycket om det förut, men nu gör vi det för hon är så bra min lilla tonårsfia. Hon ger sig inte. Hon talar om att nu får du fanimig prata med mig om det där!! För det du gjorde var inte bra, inte snällt, inte smart, inte vettigt, inte ansvarsfullt och dessutom jävligt taskigt mot mig!
Yes…jag kan bara hålla med. Och titta på mig själv och vad det var som ledde fram till att jag gjorde så.
Av det lär mig mig något, för nu finns utrymmet för det.
Jag är snart 40 år gammal och har det såhär. Jag som ska vara den som ska lära mina barn att handskas med känslor…heja!

Och nu är det meningen att jag ska återknytra till det där med Lars Winnerbäck….Jag tror att det han väckte i mig var en känsla av att vi har alla våra fel o brister, och det är mänskligt. På ytan ser det så lugnt o fint ut, men vem vet vad som försiggår innanför pannbenet på alla människor vi möter?
Att även han har en inre dialog där han reflekterar över sig själv och sitt liv…det är ju självklart egentligen, det har väl alla. Men av nån anledning är det så lätt att sätta andra människor på pedistal, särskilt om det är fräna kändismusiker som är så coola som man bara kan vara.

Och nu när jag läser igenom vad jag skrivit så tycker jag att det låter så banalt…så naivt. Sånt man skulle ha lärt sig för länge länge sen. Men det gjorde inte jag, så därför får jag lära mig det nu istället.

Här sitter jag mitt i natten. Med magsjuk liten Siri von Sötnos.
Sicken midsommar det bidde…..
Syrran däckade midsommarafton, maken några timmar senare. Dan efter var det Siri’s o svågerns tur.
Å sen Syrran o Siri igen….
Nu väntar jag bara på vem som däckar härnäst.

Min säng är dyngsur. Så jag sitter här, o Siri sover i sin vagn.

Så kan det gå…..

Det är roligare idag. Och roligare blir det för syrran kommer.

Barnen är sommarlovslata och tittar på en Arn dvd som jag fick i posten idag. Siri sover och jag har rensat lite ogräs. Halva landet gjordes i helgen, nu är det andra halvan kvar och den är helt igenvuxen så det tar lite mera tid.

Det är sommar!!! Är det nån som har märkt det? Och för första sommaren på ages så är jag i fas! Jag är liksom medveten om att det snart är midsommar. Det kommer inte bara och överfaller mig en vacker dag att det är slutet av juli och att sommaren snart är slut. Nu är jag med!! Jag tänker ta vara på varenda liten dag den här sommaren. Ta vara på, då menar jag vara med liksom, inte bara låta dagarna flyta ihop. Feels good!

Imorgon ska jag köpa cykel. En röd, jättefin Monark. Begagnad, tre växlar, obetydligt använd fast 5 år gammal, typ. Men har bara cyklats på några få gånger. Dess förre ägare, en kompis, ramlade så illa så hon kan inte cykla mer. Knäet blev helt trasigt och blir aldrig bra igen.
Och eftersom jag behöver en cykel till mig o Siri von Sötnos, så blir jag dess nye ägare.

Åsså har jag skrapat lotter idag och vunnit 80 kronor. Bara en sån sak liksom!

Blablabla…

Nu vaknar Siri

Solong!

Idag har varit en sån där dag när allt bara är trist. Har inte fått ett endaste dugg gjort. Har bara vandrat omkring som en osalig ande och varit rastlös. Varför är det så vissa dagar??
Det finns ju hur mycket som helst jag skulle kunna hitta på med en ettåring och ett gäng tonåringar i huset - men icke.
Det var säkert för att det åskade imorse. Allt kom liksom av sig på nåt vis.
Trött är jag också. Ska gå o sova nu, fast jag har sovit i 2 (!) omgångar idag…? Hmmm…
Lite ur gängorna kanske?

Men det går över på onsdag för då kommer finaste finsyrran med sin lilla familj

Solong!!

Det finns en sak som jag klarar sämre än nånting annat, och det är oreda. Oordning, kaos. När var sak inte har sin plats. När saker ligger o dräller överallt och man inte vet vart man ska göra av skiten. När var och en lägger sina saker där dom tycker och hela huset till slut blir som en enda soptipp.
Då blir jag galen.

Exempel: Idag skulle jag sätta upp en konservöppnare på väggen. Jag gick således till verktygslådan för att hämta de verktyg jag behövde för att göra detta.
ALLA de verktyg jag behövde var borta. Kvar fanns ett gäng filar o lite anan skit. Kul.
Jag har inföskaffat en verktygslåda för att det ska finnas ett ställe att lägga verktyg på. Men icke.
Här funkar det så att när man är klar med det man skulle göra så lämnar man helt sonika verktyg, skräp o annat bråte på platsen där man senast befann sig. Reslutatet är x antal kruvmejslar, hammare o skit lite varstans i huset och ute i trädgården.
Jag är ingalunda perfekt själv, jag kan också drälla saker omkring mej. Men jag städar också en jävla massa, plockar o plockar o plockar. Så då hamnar sakerna på sin plats igen efter ett tag om jag inte gör det direkt.

Sånt här kan verkligen få mig att tappa humöret big time. Åsså blir jag en gapande, skällande ragata, bitch o surkärring.

Morr!!!!

Det är ju lite typiskt mig också att hänga upp mig på en negativ sak när det finns många fler positiva.

TACK, tusen TACK för alla goa, varma, stöttande, peppande, kärleksfulla och snälla kommentarer!!!!
Massa kram!!

Jag glömde bort treårsdagen också. Kom på det när jag stod på systembolaget (!) med maken o skulle handla vin till honom. Vi skulle grilla på kvällen och han var vinsugen. Jag ville välja vin, eftersom jag var så jävla bra på det. Hittade kanongoda viner nästan jämt, (men det är klart, jag hade ju gått igenom stora delar av sortimentet).
Precis när jag fick syn på favoriten nummer ett, en sydafrikan vid namn Rooderberg, kom jag på det. Shit, det är tre år sen, IDAG!

Tre år. 36 månader. 156 veckor. 1095 dagar. Varav jag har varit nykter 1094.
Hade jag fortsatt som jag brukade hade jag varit berusad minst 156 gånger till. Nånstans mellan 156 och 468 gånger skulle jag tippa. En till tre gånger i veckan. Undrar hur min hjärna hade mått då? Och min lever?
Och mina barn?

Jag trodde det skulle bli enklare med tiden, och på ett sätt har det kanske det. Det är ju inte rutin att dricka längre.
Men det har blivit svårt på ett annat sätt. I början var allt det negativa så nära, då var jag så motiverad av det. Nu har tiden gått och saker fallit i glömska. Jag har lärt känna nya människor som inte har sett den sidan av mig och som har jättesvårt att tro att det var som det var. För det stämmer inte med den bild som har av mig.
Och jag har börjat ifrågasätta om det verkligen var så illa…och nu förstår jag varför folk trillar tillbaka efter flera år.
För längtan efter ett glas vin har inte minskat. Jag märker att jag har börjat dribbla med mig själv igen, som att utse makens vin tex.

Jag ska sätta mig med mina papper från utredningen och återfallspreventionen. Det är dags att ta nytt beslut. Och jag ska överväga att gå på möte.

Jag längtar efter E och V på alkoholmottagningen där jag gick. Jag behöver prata.

Solong

Det är alldeles tyst i huset, bara jag inne. Kidsen är inne i stan på konsert alla utom en som är ute o träffar flickor.
Siri sover och maken lagar bil.
Hjärnan har gått på högvarv hela dan och jag hade inte räknat med att det skulle vara såhär lugnt ikväll. Mina tankar hinner ikapp mig lite, jag har en paus, jag andas - skönt!

Försöker få till nån form av rutiner med lillfian. Det vore skönt om det kunde bli lite struktur på det här med sovandet. Hur det än är så behöver jag en stund på kvällen för mig själv. Även om nån annan har kollen på henne så är det inte samma sak som när hon sussar.

Vi ska på dop av liten systerson i helgen. Resa till fastlandet o komma bort lite, det ska bli mysigt. Jag längtar så ini vassen efter syrran, sen är det ju jättelängesen jag såg lillprinsen. Han var bara nån vecka då och nu är han tre månader, idag faktiskt!! Grattis lilleman!!
Jag har fått uppdrag att göra doptårtan, och det är ett väldigt ärofyllt uppdrag. Idag har jag provgjort fyllningarna, så att jag ska veta om dom funkar. Rent smakmässigt gör dom det, men två av dom tre blev alldeles för rinniga. Så dom recepten måste modifieras, alternativt hitta några andra. Hela tårtan bara flöt ut - snopet. Å då har ändå mousserna stått i kylen i flera timmar. Nä, det duger inte.
Funderar på hur jag ska få till det där, om jag ska göra fyllningarna här och ta med dom i kylbag, eller om jag ska göra dom på plats dagen innan. Risken är att dom inte hinner stelna ordentligt o det är inte en risk jag vill ta. Alternativet är att göra dom på lördagen på dagen på plats och montera o dekorera på söndag. Men då blir det kanske stressigt….hmmm….tål att tänkas på.

Jag är nybörjare på det här med mer “amerikanska” tårtor. Men det är så kul! Och jag har gett mig den på att jag ska lära mig. Det är en sån där bra sysselsättning att han som sjukpensionär, då kan man göra nåt roligt, utvecklande o skapande på samma gång, och dessutom få lite uppdrag här o där så att man får känna sig lite behövd o bra på nåt. Utan att det blir för mycket eller för stort, lagom, på hobbynivå.Jag ska lägga in lite bilder på det jag gör framöver.

Nu ska jag gå o sy in en klänning som jag har köpt som var för stor. Fattar inte vad jag tänkte på, beställde från Ellos och tog stl 52-54…? Jag har ju 44-46…? Hjärnsläpp. Men jag vågade inte skicka tillbaka den för dom kanske var slut i min storlek. Så då ska jag sy in den istället.
Vem vet, kanske blir tyg över till en lite klänning till lilldotra med?

Apropå klänningar, idag har jag sett Tonårsfians klänning som hon har sytt på slöjden. Till nianbalen! Den är superfin! Den är inte helt klar, men det som är klart är jättetjusigt!!

Solong!

Min älskling krockade med bilen i förrgår. Han mår bra och är oskadd, men omskakad och mörbultad. Det kunde ha gått så fruktansvärt mycket värre, men han hade änglavakt. Inte en skråma. Och paret i den andra bilen klarade sig också utan skador.
Dom fick för sig att göra en u-sväng mitt på en landsväg utan att se sig för….

Läskish….