Jag har bestämt mig för att lägga ner bloggen och kommer att ta bort den inom kort. Ingen annan anledning än att jag helt enkelt känner mig färdigbloggad.

Tack för allt stöd o alla glada tillrop under min tid som bloggare!! Jag har hittat en o annan vän irl och det tycker jag är fantastiskt.

Många kramar Cellenrebellen

Här sitter jag nu och jobbar med positivt tänkande så det ryker ur öronen. Tänker på allt jag har lärt mig genom åren av terapeuter och coacher, alkoholbehandlare och medmänniskor. Och av Kay Pollack.
”Det Per säger om Pål säger mer om Per än det säger om Pål” ”Det Per säger om Pål säger mer om Per än det säger om Pål” ”Det Per säger om Pål säger mer om Per än det säger om Pål”

Jag försöker förekomma alla negativa tankar med positiva. Om jag fyller huvudet med dom positiva så kanske inte dom negativa tar över.
Men vad svårt det är. Vad lätt det är att falla ner i självömkan och känslor av att ha blivit orättvist behandlad.

En kompis ringde och berättade vad hon fick höra häromdagen. Ett halvtimmeslångt samtal där det spyddes galla över mig o min man. Av en i familjen.
Då blir man riktigt riktigt ledsen.
Speciellt som denne familjemedlem inte lagt ner nån som helst tid på att försöka lära känna mig. Han vet ingenting om mig. Inte ett skit. Men han har tydligen en väldig massa åsikter.

Och det gör så satans ont.

Nu har vi garvet igen, jag å min fina syster. Vi gör det rätt ofta när vi snackar. Mer o mer handlar det om moderskapets vedermödor.
Idag började det med en spillfri mugg. Hon har köpt en jättfin spillfri mugg till sin 5 månader gamla son. Den var så spillfri så den inte går att dricka ur…! Det är bra! Alltså tog hon den fina muggen och knallade tillbaka till affären för att tala om att den här muggen funkar inte, och se om det gick att hitta nån lösning på problemet.
Tjejen i affären lyssnade på problemet, men sen visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Hon föreslog att man skulle prova at drick ur den på nåt annat sätt, man kanske var tvungen at göra nåt speciellt för att det skulle funka..? Fast detär ju lite svårt att instruera en fem månader gammal bebis hur att dricka ur en mugg på ett speciellt sätt. 
Nån annan kom ut och tyckte det hela vad lite konstigt. Dom hade ju aldrig haft några klagomål på muggen förut, och den har sålt jättebra!!

Och det var här nånstans i berättelsen som det började spåra ur…..när vi funderade på hur dom där affärsbiträdena tänker. Varför skulle man komma tillbaka med en mugg som inte funkar, om det inte var nåt fel på den?? Tja…för att ha nåt att göra kanske..Man har ju lite långtråkigt när man är hemma med småttingar, så man kan ju göra en liten turné liksom, till olika affärer, bara för att klaga på saker. Så man har nåt att göra! Ett sätt att roa sig helt enkelt.
Det hela slutade allafall med att butikschefen kom ut. Och han provade att dricka ur muggen, men det gick ju inte. Nä, det var ju liksom det hon hade sagt…..
Så då blev han lite konfys, och provade ett annat exemplar, men det gick inte att dricka ur den heller. Varpå han ringde tillverkaren som sa att ja, dom har haft lite problem med just den muggen, för ventilen är vänd åt fel håll. Det går alltså att blåsa in luft i muggen, men inte få ut nåt ur den.
Men, dom har ju aldrig haft nån som har klagat!!
Nä….det kan jag i och för sig förstå om dom är så handfallna. Det är väl ingen som ids.

Hur som helst ska hon få en ny ventil, rättvänd, så att hon kan använda muggen. Det var ju bra. Tur att dom hade en vettig butikschef!

Det var ett välbehövligt skratt. Jag har en sån där urkass dag idag. Av i alla ändar som man säger här.

Solong

Dagarna innehåller mycket på sommaren, mycket mer än dom brukar. Idag har vi både hunnit träffa käre svågern som kom hit på snabbvisit, och bada en sväng i havet.
Har dessutom tvättat X antal maskiner tvätt och packat inför den stundande fastlandsresan.
Skjutsat barn fram o tillbaka o hit o dit, gjordt ärenden..uuuujuj….värsta high speed på mig.

Nu hojtar lilla fröken som sig bör såhär dags!

Nattinatt

Två steg fram, ett tillbaka, eller nåt. Just idag är en bra dag. Det är skönt med bra dagar. Dom tycker jag om.
Jag o flickorna har jobbat i vår loppis idag. Tanken är att den ska öppna snart. Tror det är nära nu! Vi har en herrans massa saker vi vill bli av med, och sen hoppas vi på att få in lite extra pengar så att vi kan åka till Ullared o handla kläder o julklappar till hösten.
Sen var vi o badade i havet. Jag älskar havet, det är helt underbart!! Lilllfröken premiärbadade och det var en hit. Det är helt solklart att vi är släkt hon o jag, jag var också helt badtokig som liten.

Vi gjorde en ambulansfärd för en vecka sen ungefär. Siri puttade sin barnstol bakåt så hon slog sig illa i bakhuvudet och i ansiktet. Jag blev livrädd, men det var ingen fara. Hon fick inte ens en liten hjärnskakning. Tålig unge vi har! Men hon fick en svullen näsa så hon såg ut som en liten boxare ett par dagar, och det tog ett tag innan blånaden gick bort, men nu ser hon ut som vanligt igen.

I helgen åker vi till syrran hela gänget. Vi ska på konsert som vi fick i julklapp Lars Winnerbäck Det ska bli superdupernajs! Det är sååå lyxigt att vi har varandra hon o jag. Åsså får vi ha småttingar samtidigt. I vissa avseenden tycker jag att Gud har varit väldigt snäll mot mig faktiskt, ganska många avseenden. Dom flesta. Det är väl bara några saker jag tycker att jag kunnat få slippa. Myggbett o sånt t.ex.

Nu ska jag inte sitta här o va putslustig utan ta min lekamen och släpa den till sängen. Det ligger en helt ljuvlig liten varelse däruppe, som trivs hemskt bra med att sova mellan sin pappa o mamma. Pappan o mamman tycker det är rätt mysigt också, fast ibland saknar mamman att ligga tätt tätt ihop med pappan.

Nattinatt o solong!

Tonårsfian o jag satt i bilen o lyssnade på Sommar i P1. Lars Winnerbäck. Vilken snubbe!
Jag gillar hans humor, och hans sätt att berätta om sig själv. Så nära och naket på nåt sätt.
Det väckte en herrans massa tankar att sitta där o lyssna på Lars Winnerbäck. En tanke som dök upp i huvet är, att det är egentligen inte förrän nu som jag fattar vad det på riktigt innebär att leva med Bordeline eller Instabil Emotionell Personlighetsstörning. Och att jag faktiskt gör det.
Jag har nog skrivit nåt om det förut, i allafall reflekterat över det.
Jag trodde ju då, för några år sen, att det var relationen jag levde i som gjorde mig sjuk. Och på sätt o vis var det ju så. Men i botten finns det där andra, som gör att det blir som det blir för mig.
Det är lugnare nu, det är på ett annat sätt nu. Det är inte lika mycket kaos som det var då, så det är lättare att urskilja vad som är vad.
Vad är problem som måste åtgärdas och vad är bordelinereaktioner. Och hur går dom ihop? Jag börjar kunna se ett mönster.  Och jag börjar kunna se vad som är mitt och vad som är andras.

Häromdagen var jag så trött, så trött….Siristumpan har varit sjuk och det har blivit mycket oro och för lite sömn. Jag behövde sova. Jag vet att om jag inte sover så tänker jag inte klart. Allt blir hundra gånger värre och mycket mera katastrof än när jag är pigg. Små som stora saker.
Mitt i det dök en konflikt upp, innan jag hade hunnit sova. Jag lade mig ändå ner och försökte sova men tankarna bara spann i huvudet och jag kände hur ångesten sög tag om mitt mellangärde. Jag försökte att lugna mig med tankarna, resonera mig lugn. Det funkade inte.
Då kom det, suget efter alkohol, lusten att ta en näve lugnande tabletter för att slippa känna. Vilja att göra mig själv illa. Tankarna på livet o döden. Paniken byggdes upp och jag försökte stå emot allt vad jag orkade. För jag visste ju att det går över, jag vet ju att det är inte jag, det är alldeles för starka och förvirrade känslor som jag inte rår på.
Jag insåg att det var på väg att barka åt skogen – igen, och tänkte att jag måste göra något för att stoppa det. Jag gick till byrån där jag har min lilla påse med lugnande medicin, sa till Tonårsfian att ”-nu tänker jag ta en tablett för nu behöver jag det. Men jag tar bara en!!”
Jag visade henne och hon fick ta hand om påsen sen så att hon kunde känna sig lugn.
Jag tog min tablett och la mig igen för att försöka vila. Paniken bara växte o växte….
Då kom jag ihåg en sak jag hade läst i Cosmo av alla jävla tidningar. Om bordeline…Att när det blir sådär så kan man fokusera på andningen, räkna andetagen och se till att andas med magen tills det lugnar sig. Såna råd kan ibland låta så himla klämkäcka, men jag gjorde så. Jag låg där o andades och lät tankarna på alkohol, tabletter, självskador och katastrofer vandra förbi, och till slut somnade jag.

Det gick bättre den här gången än förra vändan för drygt tre månader sen. Då tog jag en överdos lugnande tabletter. Det har inte hänt på drygt tre år.

Jag försökte förklara för ungen min vad det är som händer i ett sånt där läge. Det är inte så lätt. För normalt sett så är jag en ansvarsfull vuxen med en massa självinsikt som kämpar på för att inte göra såna där idiotdumma saker.
Hur förklarar man då för sin tonåring varför man helt plötsligt skottar i sig fem lugnande tabletter så att man får kramper och är helt väck…Hur förklarar man det för sig själv?

Vi har inte pratat så mycket om det förut, men nu gör vi det för hon är så bra min lilla tonårsfia. Hon ger sig inte. Hon talar om att nu får du fanimig prata med mig om det där!! För det du gjorde var inte bra, inte snällt, inte smart, inte vettigt, inte ansvarsfullt och dessutom jävligt taskigt mot mig!
Yes…jag kan bara hålla med. Och titta på mig själv och vad det var som ledde fram till att jag gjorde så.
Av det lär mig mig något, för nu finns utrymmet för det.
Jag är snart 40 år gammal och har det såhär. Jag som ska vara den som ska lära mina barn att handskas med känslor…heja!

Och nu är det meningen att jag ska återknytra till det där med Lars Winnerbäck….Jag tror att det han väckte i mig var en känsla av att vi har alla våra fel o brister, och det är mänskligt. På ytan ser det så lugnt o fint ut, men vem vet vad som försiggår innanför pannbenet på alla människor vi möter?
Att även han har en inre dialog där han reflekterar över sig själv och sitt liv…det är ju självklart egentligen, det har väl alla. Men av nån anledning är det så lätt att sätta andra människor på pedistal, särskilt om det är fräna kändismusiker som är så coola som man bara kan vara.

Och nu när jag läser igenom vad jag skrivit så tycker jag att det låter så banalt…så naivt. Sånt man skulle ha lärt sig för länge länge sen. Men det gjorde inte jag, så därför får jag lära mig det nu istället.

Här sitter jag mitt i natten. Med magsjuk liten Siri von Sötnos.
Sicken midsommar det bidde…..
Syrran däckade midsommarafton, maken några timmar senare. Dan efter var det Siri’s o svågerns tur.
Å sen Syrran o Siri igen….
Nu väntar jag bara på vem som däckar härnäst.

Min säng är dyngsur. Så jag sitter här, o Siri sover i sin vagn.

Så kan det gå…..

Det är roligare idag. Och roligare blir det för syrran kommer.

Barnen är sommarlovslata och tittar på en Arn dvd som jag fick i posten idag. Siri sover och jag har rensat lite ogräs. Halva landet gjordes i helgen, nu är det andra halvan kvar och den är helt igenvuxen så det tar lite mera tid.

Det är sommar!!! Är det nån som har märkt det? Och för första sommaren på ages så är jag i fas! Jag är liksom medveten om att det snart är midsommar. Det kommer inte bara och överfaller mig en vacker dag att det är slutet av juli och att sommaren snart är slut. Nu är jag med!! Jag tänker ta vara på varenda liten dag den här sommaren. Ta vara på, då menar jag vara med liksom, inte bara låta dagarna flyta ihop. Feels good!

Imorgon ska jag köpa cykel. En röd, jättefin Monark. Begagnad, tre växlar, obetydligt använd fast 5 år gammal, typ. Men har bara cyklats på några få gånger. Dess förre ägare, en kompis, ramlade så illa så hon kan inte cykla mer. Knäet blev helt trasigt och blir aldrig bra igen.
Och eftersom jag behöver en cykel till mig o Siri von Sötnos, så blir jag dess nye ägare.

Åsså har jag skrapat lotter idag och vunnit 80 kronor. Bara en sån sak liksom!

Blablabla…

Nu vaknar Siri

Solong!

Idag har varit en sån där dag när allt bara är trist. Har inte fått ett endaste dugg gjort. Har bara vandrat omkring som en osalig ande och varit rastlös. Varför är det så vissa dagar??
Det finns ju hur mycket som helst jag skulle kunna hitta på med en ettåring och ett gäng tonåringar i huset – men icke.
Det var säkert för att det åskade imorse. Allt kom liksom av sig på nåt vis.
Trött är jag också. Ska gå o sova nu, fast jag har sovit i 2 (!) omgångar idag…? Hmmm…
Lite ur gängorna kanske?

Men det går över på onsdag för då kommer finaste finsyrran med sin lilla familj

Solong!!

Det finns en sak som jag klarar sämre än nånting annat, och det är oreda. Oordning, kaos. När var sak inte har sin plats. När saker ligger o dräller överallt och man inte vet vart man ska göra av skiten. När var och en lägger sina saker där dom tycker och hela huset till slut blir som en enda soptipp.
Då blir jag galen.

Exempel: Idag skulle jag sätta upp en konservöppnare på väggen. Jag gick således till verktygslådan för att hämta de verktyg jag behövde för att göra detta.
ALLA de verktyg jag behövde var borta. Kvar fanns ett gäng filar o lite anan skit. Kul.
Jag har inföskaffat en verktygslåda för att det ska finnas ett ställe att lägga verktyg på. Men icke.
Här funkar det så att när man är klar med det man skulle göra så lämnar man helt sonika verktyg, skräp o annat bråte på platsen där man senast befann sig. Reslutatet är x antal kruvmejslar, hammare o skit lite varstans i huset och ute i trädgården.
Jag är ingalunda perfekt själv, jag kan också drälla saker omkring mej. Men jag städar också en jävla massa, plockar o plockar o plockar. Så då hamnar sakerna på sin plats igen efter ett tag om jag inte gör det direkt.

Sånt här kan verkligen få mig att tappa humöret big time. Åsså blir jag en gapande, skällande ragata, bitch o surkärring.

Morr!!!!